Debatt: Vi behöver inte ert förbarmande

Så var det dags igen. Ett av våra största produktionsbolag ­söker människor med funktions­ned­sättning till en ny dokumentär­serie, där de ska få hjälp att hitta kärleken. I efterlysningen skriver man att programmet behövs, eftersom vi tydligen har det ”ännu svårare” att hitta någon som förbarmar sig över oss, och utlovar ”hjärtevärmande” historier.

Efter elva respektive 19 år i rullstol ska det mycket till innan vi baxnar. Ändå måste vi ställa ett par frågor till programledningen:

När är man ”tillräckligt” funktionsnedsatt för att få vara med? Måste diagnosen vara medfödd, eller kan en 70-åring som brutit lårbenshalsen söka?

En människa med funktionsnedsättning kan som bekant vara allt från någon som fötts med svåra kognitiva hinder och behöver bo på gruppboende till läkare, jurister, journalister eller andra yrkesaktiva personer som kanske förvärvat en fysisk skada senare i livet. Det kan handla om adhd (vi räknar med att ni inkluderar alla influencers som fått diagnosen i vuxen ålder) eller dyslexi (får kungen söka till ert program?) Räknas närsynthet? Trångsynthet?

Är inte alla kärlekshistorier hjärtevärmande, helt oavsett funktionsnedsättning? Eller bör vi vara tacksamma för att våra partners vill leva med oss som sitter i stol?

Det är otroligt att vi måste påpeka detta år 2023. Men att ha en kropp som går utanför normen är inte en personlig egenskap, lika lite som hudfärg eller synfel eller vilken hand man skriver med. Som vanligt buntas vi med funktionsnedsättningar ihop till en homogen grupp, som alla normala får titta på och fascineras av: som att gå på djurpark hemma i tv-soffan. Titta, vad gulligt de beter sig!

Självklart inser vi som skriver detta att vi, som båda har universitetsutbildningar, jobb och barn, kan avfärdas som ”elitfunkisar”. Personer med kognitiva eller neuropsykiatriska svårigheter kan uppleva mycket större hinder än vi, inte minst när det handlar om kärlek och dejting. Mötesplatser i vardagen, och inte minst möjligheterna för alla att ta del av det sociala utbudet, måste definitivt byggas ut – men det innebär inte automatiskt att det måste exponeras för en lysten publik.

Dejting kan vara härligt, och hemskt. Kärleken är underbar, men kan också vara smärtsam när den är obesvarad eller inte tar den väg man önskat. Så är det oavsett funktionsnedsättning eller ej – skillnaden är att det kan vara ännu svårare att vinnlägga sig om sin integritet om du har en intellektuell nedsättning, och samtidigt ska pressas in i ett tv-format.

Den australiensiska Netflix-­serien Love on the spectrum, där personer med autism är på jakt efter kärlek, har blivit mäkta populärt. En del av förklaringen till framgången är att man upplever deras dejtande som mer ”äkta” än det cyniska spelet i till exempel Paradise Hotel och Bachelor, som många gånger fokuserar på sex, drama och yta. Feltänket är övertydligt: dels utgår man än en gång från att våra kärleksliv skulle vara ”finare” – mer hjärtevärmande – än andras, dels att ”sådana som vi” för guds skull inte får vara intresserade av att delta i snuskiga intriger själva.

Självklart ska vi som lever med funktionsnedsättningar synas på tv lika mycket som alla andra. Lika självklart är vägen för att öka representationen att inkludera personer med normbrytande kroppar i vanliga dejtingprogram. I vår bildfixerade tid har tv en otrolig genomslagskraft, och har möjlighet att avdramatisera det som vissa upplever som annorlunda – men kan precis lika gärna skapa ännu större fördomar. Låt en tjej i rullstol vara Bachelorette istället!