Debatt: Verkligheten kräver att vi pratar volymer

Det gick fort hösten 2015. Den nya flyktingpolitiken annonserades ut lite mer än två månader efter att statsministern hållit tal om att hans Europa inte bygger murar på en manifestation arrangerad av Refugees Welcome – inget är en tydligare signal om att alla är välkomna till ett land än att dess statsminister håller tal om det.

Mycket kan sägas om den nya flyktingpolitiken, till exempel att den är värdelös, men det vore ohederligt att göra det utan att också erkänna att den gamla inte heller var bra. Den övergavs av en anledning och anledningen är att den inte fungerade. Alla vi som var kommunpolitiker 2015 vet det. Landet gick inte sönder men våra mottagningssystem ansträngdes till det yttersta och de är fortfarande pressade. 

Den nya flyktingpolitiken är värdelös för att den aktivt motverkar integration och psykisk hälsa. Ingen bygger en framtid på ett tillfälligt uppehållstillstånd och ingen, framförallt inget barn, mår bra av att veta att man snart måste lämna landet. Så kan vi inte ha det.

Den gamla flyktingpolitiken var inte bra eftersom den gav oförutsägbara förutsättningar, saknade prioriteringar, finansierades med biståndspengar, och eftersom den byggde på ett provocerande hyckleri. Vi kunde vara hur generösa som helst i Sverige så länge något annat lands gränspolis sköt gummikulor mot simmande människor. Så länge någon annan höll EU:s yttre gränser kunde vi leka moralisk stormakt. 

Det som fick systemet att skälva var dock inte hyckleriet utan oförutsägbarheten. Migrationsverkets prognoser är osäkra och kan ändras snabbt. För kommunerna som ska bereda bostäder åt nyanlända eller hantera en stor inflyttning enligt EBO-lagen blir det mycket besvärligt. Även om staten till stor del kompenserar kommunerna ekonomiskt för flyktingmottagandet så är pengar inte problemet. Det ska byggas i ett land med långa byggtider. Det ska rekryteras personal i ett land med socionombrist. Det ska ordnas familjehem till ensamkommande utan att vi tummar på kvalitetskontrollerna. En plötslig femdubbling av asylsökande anstränger vilken kommun som helst. Det må vara fel att prata volymer, inte minst eftersom det i varje asylsökande finns en unik individ, men för kommunerna, för Migrationsverket, ja för hela samhället är volymer intressant. Går det så går det är en dålig politik och den ledde till den ännu uslare nya migrationspolitiken.

Att ha ett system som kräver att en asylsökande tar sig till Sverige för att söka asyl är dåligt på många olika sätt. Det uppmuntrar till osäkra transporter, ofta anordnade av hänsynslösa smugglare, och det gör att bara de mest resursstarka asylsökande kan komma till Sverige och få sin sak prövad. Att vara resursstark är inte samma som att sakna asylskäl men det är talande för hur systemet fungerade att vi ser en så stor andel män bland de asylsökande. Vi vet att kvinnor och barn drabbas hårdast av krig och katastrofer. Om resultatet av vårt asylsystem är att nästan bara män söker asyl i landet så är det en stark indikation på att det inte fungerar. Kriteriet för ett uppehållstillstånd kan inte vara att någon tagit sig till Sverige.

Sverige måste verka för en internationellt fungerande asylrätt. Det kan bland annat göras genom att rikta biståndspengar till UNHCR snarare än att finansiera flyktingmottagande. Inte för att vi inte vill ha flyktingar i Sverige utan eftersom det är det mest effektiva sättet att hjälpa behövande utan att kräva av dem att de ska ta sig till Sverige. Biståndet måste också användas för att förebygga krig och svält och för att främja demokrati. Bästa flyktingpolitiken är den som leder till att färre människor måste fly. Asylrättens intention är att garantera människor skydd. Det är ett ansvar vi inte kan slippa undan.

Det måste också göras möjligt att söka asyl i Sverige utan att ta sig hit. Det borde kunna göras på ambassader, beskickningar, eller genom UNHCR. Att behandla asylansökningar utomlands frigör resurser till flyktingmottagande eftersom färre behöver bo på anläggningar eller i EBO. Det gör också att enbart den med asylskäl kommer till landet vilket innebär färre avvisningar av människor som hållit sig undan och hunnit rota sig här. 

Vare sig vi vill prata om volymer eller inte så måste vi nog göra det. Sverige kan vara ett lysande ljus vad gäller flyktingmottagande om vi vill. Om vi ger vårt land möjligheten att planera för mottagandet, för integrationen, för framtiden. Vi måste våga räkna på hur många vi kan hjälpa hur snabbt. Det måste kunna fattas politiska beslut om detta. Hösten 2015 lärde oss att det finns en gräns för hur mycket vi klarar, men den lärde oss också att den gränsen är långt högre än vad alarmisterna alarmerat om. Sverige bör övergå till ett kvotsystem. Först genom ett kvotsystem följer den förutsägbarhet, och möjlighet till jämställdhet i mottagandet, som ett fungerande system kräver. Vi bör sätta kvoten högt - allt under 50 000 per år vore skamligt. Vårt land har ett enormt välstånd. Med stort välstånd följer stora moraliska plikter, den som är stark måste vara snäll, och med stora krafter följer stort ansvar.