Vems trygghet i tunnelbanan handlar det om?

Tänker på när jag gick genom vagnen med en pappersmugg och blicken nedåt, stammade fram ett hjälp, lederna skakade och hur den massiva tystnaden var som en vägg av ilska. En ordningsvakt “eskorterade” ut mig ur tunnelbanan, trots giltigt SL-kort. Det var 2013, sedan dess har hatet mot de som tigger blivit normalitet. Tänker på den hemlösa tjejen som jag ser rätt ofta, att jag aldrig upplevt henne som ett hot.

Tänker på när en man försökte ta sitt liv förra månaden, han misslyckades och en ordningsvakt släpade bort honom. Resenärerna på perrongen sa inget, gjorde inget, mumlade tyst om att skylla sig själv.

Tänker på misstänkliggörandet. Tänker på mina vänner som blir stoppade, hotade, portade från tunnelbanan. För att de är rasifierade. För att de hade otur. För att de är "för aggressiva" när de egentligen bara frågar varför.

Tänker på att vissa bussar i förorten där ordningsvakter alltid ska gå på, och då drar alla på bussen in andan. Tänker på att varje gång jag ser en gul väst nu så blir jag stel och måste dubbelkolla att jag har legget med mig, SL-kortet med mig, att jag inte är ensam. Tänker på den gången jag skulle till Ikea och blev kontrollerad av samma ordningsvakter tre gånger, på samma linje. Tänker på att jag aldrig sett ordningsvakter på bussarna i innerstan.

Tänker på killarna jag såg idag, som ser sig över axeln på tunnelbanan, något jagat i blicken. En lite äldre man har gått på tåget, smyger sig på en av dem, förvränger rösten och vrålar: "HÖRREDU HAR DU BILJETT". Skrattar inte när jag ser hur den utsatte killen bleknar.

Tänker på att varje gång jag är i Hornstulls tunnelbana eller åker förbi så höjs min puls, jag mår illa, tittar bort, rädd för att stöta på mitt ex.

Tänker på att det var länge sedan jag såg hon som skriker om Jesus, tänker på männen som onanerat framför mig i tunnelbanevagnen, och att tunnelbanan alltid är så himla lugn på blåa linjen. När jag jobbade på tunnelbanan så var det absolut värsta passet att jobba på gröna linjen från Alvik till Gullmarsplan efter klockan tio på kvällen, för då började folk spy ikapp.

Tänker på överfulla tåg varenda vardagsmorgon. Tänker på hur vi ser ut som djur i bur, knuffas, trängs, trycks upp mot varandras kroppsdelar ofrivilligt. Tänker på alla dessa äldre och sjuka och gravida som måste knuffas, vara hårda, slåss för att få plats. Och hur tunnelbanan är en scen av blängande, oförstående, egoistiska rovdjur.

Tänker på fulla män som inte kan ta ett nej, som gör att jag sätter mig längst fram nära busschauffören, som gör att jag måste söka skydd hos spärrvakten.

Tänker på att varje gång det är fotboll så kommer jag inte hem ordentligt för hela Gullmarsplan fylls av knuffande män, men det ska jag bara infinna mig i. Härda ut.

Undrar nu vems trygghet vi vill värna om, och varför. För sannerligen är det inte min, eller mina vänners.