Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Vems döttrar vinner på Anderssons politik?

”Att ha en kvinnlig statsminister leder inte nödvändigtvis till ökad jämställdhet, jämlikhet samt förbättrade omständigheter för de redan utsatta”, skriver debattören.
”Att ha en kvinnlig statsminister leder inte nödvändigtvis till ökad jämställdhet, jämlikhet samt förbättrade omständigheter för de redan utsatta”, skriver debattören. Bild: Zanna Nordqvist

Dagens ETC. Många jublar, många gråter. Det är historiskt. Men det Sverige behöver är inte en kvinnlig statsminister som bedriver politik utan förbättringar för de mest utsatta. Sverige behöver en våg av omstörtande feminism, skriver Solmaz Asadzadeh.

Det här är en debattartikel. Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Sverige har fått sin första kvinnliga statsminister och många som kallar sig för feminister firade detta med en glädjetår och skrevs flera sentimentala inlägg på både Facebook och Instagram. 

Men jag tänkte lyfta några saker här. 

Att ha en kvinnlig statsminister leder inte nödvändigtvis till ökad jämställdhet, jämlikhet samt förbättrade omständigheter för de redan utsatta. Historien har visat att de kvinnor som tillhör högsta skikten av maktstrukturerna sällan kommer äventyra sina positioner och att de är medskyldiga med privilegierade män för att behålla makthierarkier. 

Det räcker att kolla på några av de kvinnliga makthavare som Margaret Thatcher, Hillary Clinton, Aung San Suu Kyi för att se och förstå att kvinnor kan också utnyttja sina positioner.

Jag tror knappast att valet av Magdalena Andersson (S) ger upphov till förbättringar för ensamkommande barn, migranter, arbetarkvinnor, underbetalda migrantkvinnor, rasifierade kvinnor och queer- och transpersoner och funktionsvarierade kvinnor.

Vi bör inte glömma att hon är en del av ett parti som under de senaste åren – med införandet av stramare migrationspolitik, tillfälligt uppehållstillstånd, begränsning av strejkrätt och införande av nyliberal policy – har försämrat levnadsvillkoren för många barn och resurssvaga familjer. 

Magdalena Andersson är för­modligen en ideal och lämplig statsminister för liberalfeminister, karriärfeminister och bolagsfeminister och de som redan är privilegierade i vårt samhälle och har tillgång till socialt och ekonomiskt och kulturellt kapital för att klättra uppåt, men jag tvivlar på att hon ska ta itu med dagens utmaningar som har präglat vårt samhälle. 

Ojämlikhet, strukturell diskriminering i en könssegregerad och etniskt segregerad arbetsmarknad, utökad våld mot barn och kvinnor, växande främlingsfientlighet, ökade klassklyftor, sjunkande levnadsvillkor för många familjer, fattigdom, miljöförstörelse och privatisering av stränder och skogar och nedskärningar inom sjukvården, skolan, bostadspolitiken och miljöpolitiken är enbart några exempel på dagens problem – och Socialdemokraterna kan inte komma undan sitt ansvar för det som har hänt. 

Magdalena Andersson har redan valt och försvarat en manlig minister som har anklagats för sexuellt ofredande. Hon ska utöver detta regera med högerpartiernas budget. Men ”feminister” fäller tårar och har hopp om att valet av en kvinnlig makthavare stakar ut vägen för ”våra döttrar” – inte för att nå fram till ett rättvist samhälle, utan snarare att just ”våra döttrar” också kan också bli en del av de högsta politiska maktskikten.

Jag håller med Nancy Fraser som i boken ”Feminism för de 99 procenten” skriver att lösningen på de kriser som världen har drabbats av inte är att få kvinnliga makthavare och ledare, utan att vi behöver en ny våg av feminism, en antikapitalistisk, internationalistisk, miljöaktivistisk och antirasistisk feminism.