Debatt: Vem tar förlusterna när halva Kiruna måste flytta?

Den senaste tiden har Kiruna återigen stått i centrum för både nationell och internationell uppmärksamhet. Flytten av stadens ikoniska kyrka väckte fascination, inte bara bland lokalbefolkningen utan även hos internationell media – och till och med hos kungen. Ingenjörskonsten bakom flytten imponerade, och resultatet blev vackert när både kyrka och klocktorn placerades på sin nya plats intill kyrkogården.

Men bara en vecka senare kom ett besked som kastade en mörk skugga över glädjen. LKAB:s nya deformationsprognoser visar att ytterligare 6 000 personer kommer att tvingas flytta inom de kommande tio åren, om gruvbrytningen ska fortsätta i den omfattning bolaget önskar. Det innebär att hälften av Kirunas befolkning berörs av stadsomvandlingen fram till 2035. Till detta kommer hotet mot Gabna samebys renskötsel, som riskerar att slås ut helt av LKAB:s planerade expansion vid Per Geijer-fyndigheten.

Människorna i Malmfälten har genom historien utvecklat en särskild resiliens. Man har lärt sig att acceptera förändringar, bygga nytt och gå vidare. Men varje flytt innebär också oåterkalleliga förluster. Kulturmiljöer, gemenskaper och levda liv kan inte enkelt flyttas på samma sätt som byggnader. Den sorgen måste både stat och bolag erkänna och ta ansvar för – istället för att enbart fokusera på kortsiktiga ekonomiska vinster på ett kalkylblad.

Något är i grunden fel när Sveriges rikaste landsdel, rik på naturresurser, ändå har kommuner som kämpar för sin överlevnad.

Frågan om Kiruna är samtidigt en del av en större problematik. Den är något som Vänsterpartiets projekt ”Norrland i centrum” lyfter, där vår riksdagsledamot Birger Lahti leder arbetet. Det bygger på en insikt vi i norr länge burit med oss: Något är i grunden fel när Sveriges rikaste landsdel, rik på naturresurser, ändå har kommuner som kämpar för sin överlevnad.

Resursutvinningen i Norrland gynnar hela landet – men de kommuner som bär konsekvenserna lämnas alltför ofta utan verklig del av vinsterna. Vi menar att detta måste förändras. Fastighetsskatten på energiproduktion bör tillfalla de orter där elen produceras. Skatterna på skogsavverkning bör tillfalla de kommuner där skogsmarken finns. Och mineralavgiften – som i Sverige är ynka två promille – måste höjas kraftigt. Jämför vi internationellt blir orättvisan tydlig: i USA är mineralskatten 20 procent, i Norge beskattas oljebolagens vinster med 78 procent.

Så länge resurserna fortsätter att utvinnas här i norr, samtidigt som beslut och vinster koncentreras till södra Sverige, riskerar klyftorna att fördjupas. Frågan är inte bara ekonomisk, utan handlar också om rättvisa och framtidstro. När EU nu riktar allt större intresse mot våra mineraler och naturresurser blir det än mer brådskande att skapa en rättvis modell.

Kirunaborna – och hela Norrland – förtjänar mer än symboliska erkännanden och högtidstal. Vi förtjänar rättvisa villkor, en politik som ser till både människor och miljö, och en stat som tar ansvar för de förluster som aldrig kan ersättas.