Debatt: Vänsterpartiet har fastnat i en passiv defensiv

Den pågående debatten om uteslutningar, kandidatlistor och anklagelser om antisemitism eller stöd till terrorism inom Vänsterpartiet handlar om mer än enskilda personer. Den handlar ytterst om vem som får definiera begrepp som antisemitism, terrorism och solidaritet. 

När Vänsterpartiet accepterar motståndarnas problemformulering och försöker skydda sitt anseende genom återkommande reträtter hamnar det i en defensiv position som på sikt urholkar både trovärdigheten och den politiska kompassriktningen.

Att ett antirasistiskt parti måste agera mot antisemitism och all annan rasism är självklart. Problemet är att V alltför ofta accepterar motståndarnas definitioner av vad som ska räknas som antisemitism och terrorsympatier istället för att utmana dem. Därmed hamnar partiet ständigt på defensiven och försöker anpassa sig till andras mallar, istället för att möta dem med fakta, kontext och politisk analys.

Under de senaste åren har vi sett hur stöd för palestinska rättigheter, kritik av Israels politik eller försvar för en demokratisk enstatslösning – där alla invånare ges samma rättigheter – allt oftare beskrivs som antisemitism. Den utvecklingen har förstärkts genom användningen av IHRA-definitionen, vars exempel ofta används på ett sätt som suddar ut gränsen mellan antisemitism och legitim politisk kritik av en stat. Resultatet blir att verklig antisemitism blandas samman med politiska ståndpunkter som borde vara självklara inom en internationell vänster.

Samma problem finns i diskussionen om terrorism. Vilka organisationer som klassificeras som terroristorganisationer är inte en objektiv sanning utan resultatet av politiska beslut fattade av stater och internationella institutioner. Att påpeka detta är inte att försvara alla handlingar som sådana organisationer utför. Det är att vägra ersätta politisk analys med etiketter.

Då blir det andra som avgör vad som är antisemitism, vad som är solidaritet och vad som är legitimt motstånd.

Det som nästan helt försvinner i debatten är de grundläggande frågorna om palestiniers och libanesers rättigheter. Precis som ukrainare har de rätt till frihet, självbestämmande och motstånd mot ockupation, fördrivning och folkmord. Om vänstern inte tydligt försvarar dessa principer samtidigt som man fördömer övergrepp mot civila accepterar man i praktiken att olika folk ska bedömas efter olika måttstockar. Universella rättigheter upphör då att vara universella.

Det är här Vänsterpartiets hållning blir problematisk. När partiet främst svarar på drev genom att markera avstånd, utan att samtidigt utmana själva problemformuleringen, accepterar man motståndarnas berättelse. Då blir det andra som avgör vad som är antisemitism, vad som är solidaritet och vad som är legitimt motstånd.

Självklart ska antisemitism och stöd till folkrättsbrott få konsekvenser. Men ett antirasistiskt parti måste också våga säga att stöd för palestiniernas grundläggande rättigheter – inklusive rätten till självbestämmande och motstånd mot ockupation inom folkrättens ramar – inte är antisemitism, och att människor som försvarar dessa rättigheter inte automatiskt är antisemiter eller terrorromantiker, hur gärna högern än vill framställa det så.

Vänstern kan inte vinna denna debatt genom att anpassa sig till dess premisser. Den måste istället formulera sina egna: samma mänskliga rättigheter, samma folkrättsliga principer och samma rätt till frihet och självbestämmande för alla folk – utan undantag.