Debatt: Vem sörjer ugglorna som tystnat?

Två röster har försvunnit ur nattlandskapet – och knappt någon talar om vad det gör med oss.

”Nationellt utdöd” låter tekniskt, nästan byråkratiskt. I praktiken betyder det att arten inte längre häckar här. På papperet lever arterna kvar globalt. I verkligheten har de lämnat vår gemensamma erfarenhetsvärld.

För många barn i Sverige är fjällugglan idag framför allt Hedvig – Harry Potters uggla. Den finns i böckerna, på film, på muggar och tröjor. Men inte i deras närnatur. Tornugglan – en gång en del av Ölands, Gotlands och Skånes nattliv – har reducerats till ett namn i en fågelbok. Vi vänjer oss vid en natur där vissa arter bara existerar som illustrationer, logotyper och symboler. Vi fortsätter att sjunga sångerna, läsa sagorna och se filmerna – medan originalen tyst försvinner ur landskapet.

Orsakerna är väl kända, men sällan berättade som kulturhistorier. Fjällugglan är beroende av lämlar och andra smågnagare i fjällkedjan. Tidigare kom ”lämmelår” regelbundet, ungefär vart fjärde år. Nu beskriver forskare hur det systemet har kraschat sedan 1980-talet, sannolikt till följd av ett allt mer instabilt snötäcke när klimatet blir varmare. Tornugglan har i sin tur drabbats av ett förändrat jordbrukslandskap: håligheter försvinner, insektsrika marker ersätts av effektiviserade åkrar och hårdgjorda ytor.

Det här är inte dramatiska naturkatastrofer på ett ögonblick. Det är långsamma förlopp: en lada som rivs här, ett fält som dräneras där, en vinter som blir lite mer regn än snö. Tills en dag någon konstaterar att en art inte häckat på tio, tjugo år – och det som en gång var en självklar del av nattlandskapet nu kräver flygbiljett för att upplevas.

Samtidigt är det inte bara dessa två arter som blinkar rött. I samma förslag till ny rödlista från SLU Artdatabanken förs hökuggla upp till sårbar, pärluggla till nära hotad, hornuggla försämras och flera andra ugglearter fortsätter vara rödlistade. Det är inte ett enskilt undantag, utan ett mönster: det går dåligt för ugglorna. Något håller på att hända med natten.

Här borde kultursidorna vara en självklar arena. Vi ägnar spaltkilometer åt hur vi bevarar gamla stadsfasader, biblioteksbyggnader och filmarv. Men vi talar sällan om de levande arter som burit våra sagor, myter och ljudbilder genom århundraden.

Hur låter en barndom utan ugglor?

Min mamma sålde sitt torp efter tjugofem år i fjol. Det jag minns starkast därifrån är ugglan som bodde i skogen intill och ibland flög in och satte sig på staketet medan de stod på trappan och såg på. Nu är skogen runtom torpet borthuggen av den lokala storbonden och huset sålt. Ugglan finns kvar mest som ett minne – ett litet privat naturarv som försvunnit utan att registreras någonstans.

Det finns en skillnad mellan att se en uggla på zoo eller i en streamingtjänst, och att sitta i skymningen och plötsligt höra en uggla ropa från skogsbrynet. Den skillnaden är inte bara biologisk. Den är existentiell. När vissa ljud försvinner ur vår omgivning förändras också vårt språk, vår fantasi, vår känsla för plats.

Ett samhälle som accepterar att arter tystnar, men fortsätter använda dem som dekor i reklam, film och inredningsbutiker, lever på överskottet av ett kulturkapital man inte längre fyller på. Vi riskerar att bli en kultur som reproducerar naturmotiv utan kontakt med det naturarv de en gång hämtats ur.

Rödlistan presenteras ibland som ett tekniskt underlag för myndigheter. Men den är också ett slags parallell kulturkanon: en framväxande lista över vilka arter som fortfarande finns med oss, vilka som är på väg att försvinna och vilka som redan lämnat scenen.

Om bibliotekens hyllplan tömdes på en hel genre – säg poesin – skulle ingen kulturredaktion nöja sig med en pressrelease från en myndighet. Vi skulle fråga: vad säger det här om vårt samhälle? Vad gör det med oss om en hel sorts språk försvinner? När fjälluggla och tornuggla nu föreslås bli nationellt utdöda är det just en sådan förlust, fast i ett språk av fjädrar, ljud och rörelser istället för bokstäver.

Klimatkrisen och artkrisen är inte bara naturvetenskapliga problem. De är frågor om minne, mening och framtidsfantasi. Om vi vänjer oss vid att vissa arter bara finns i böcker och på skärmar, förlorar vi också en del av vår förmåga att föreställa oss en annan sorts samhälle – ett där naturens egen mångfald har ett egenvärde.

Vad skulle hända om kulturpolitiken på allvar tog in rödlistan som ett underlag, på samma sätt som man talar om bevarandet av kulturmiljöer och kulturarv?

Teatrar, museer, film- och litteraturinstitutioner skulle kunna göra något så enkelt – och så svårt – som att se artförsvinnanden som samtidsstoff. Låta fjällugglan och tornugglan få roller i berättelserna om Sverige 2025, inte som nostalgiska bakgrundsfigurer utan som huvudpersoner i historien om hur vårt land förändras.

Och den politiska makten? Här finns konkreta uppgifter: skydda kvarvarande livsmiljöer i fjällkedjan, ge stöd till ett jordbruk som lämnar plats åt insekter, lador och hålrum, säkra sammanhängande landskap där nattens rovdjur kan jaga och häcka. Ta SLU Artdatabankens arbete på samma allvar som man tar ekonomiska prognoser.

Två ugglor kommer inte tillbaka till Sverige bara för att vi skriver debattartiklar. Men sättet vi pratar om deras försvinnande spelar roll. Antingen behandlar vi det som ännu en siffra i naturvårdsstatistiken – eller som en berättelse om vilka vi vill vara, och vilken värld vi tänker lämna efter oss.

Fjällugglan och tornugglan har lämnat den svenska natten. Frågan är vad vi låter lämna oss härnäst – och om någon om tjugo år kommer att fråga: vem sörjde, när ugglorna tystnade?