Debatt: Västsaharas folk måste få sin frihet

Dagens internationella politik styrs i hög grad av ekonomiska intressen och säkerhetsfokus. Vi har förståelse för att den svenska regeringen har backat om ett erkännande av Västsahara, trots att det hade kunnat mildra mycket av det lidande vårt folk fortfarande utsätts för. 

Hälften av västsaharierna fördrevs 1975 och lever i flyktingläger i den algeriska öknen. Den andra hälften finns i den ockuperade delen av Västsahara, där avvikande åsikter bemöts med mord, fängelse, tortyr eller våldtäkt och där befolkningen förvägras grundläggande mänskliga rättigheter.

Rapporter från internationella organisationer vittnar om ideliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna på det ockuperade området. 2005 inleddes ett uppror som fortsätter än idag, trots priset av dussintals dödade och tusentals sårade. Det vi kämpar för är politiska, ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter och främst rätten till självbestämmande. 

Låt mig förklara varför vi vägrar att vara en del av kungariket Marocko.

1. Vi saknar mänskliga rättigheter

Situationen i de tre fjärdedelar av Västsahara som ockuperas av Marocko präglas av systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Där saknar folket rätt till fredliga protester, att uttrycka sin åsikt och att samlas i föreningar. Förutom olagliga åtgärder ägnar sig marockanska myndigheter åt att övervaka och spionera på all kommunikation utan rättslig grund.

Statusen för de mänskliga rättigheterna är att de marockanska myndigheterna fortfarande förhindrar varje form av manifestation och fortsätter med godtyckliga politiska arresteringar och påhittade anklagelser mot aktivister. Dessutom begränsas och kontrolleras resor och all verksamhet i det ockuperade Västsahara som inte tjänar den marockanska staten. Samtidigt fortsätter militariseringen av de västsahariska städerna där den marockanska staten sprider terror och tar strypgrepp på västsaharierna på egen ockuperad mark.

Säkerhetskontroller används för att minimera varje politisk aktivitet i Västsahara som inte tjänar kungastatens intressen. Säkerhetsstyrkorna tenderar att godtyckligt gripa, mörda och tortera eller hitta på anklagelser eller beordra utvisning från Västsahara.

2. Våra naturresurser är inte våra

Västsahara har stora rikedomar som fosfat, fiske, jordbruk och energi, men den marockanska staten hindrar oss från att utnyttja dem. 

Myndigheterna försöker även hindra västsaharierna från att arbeta samtidigt som marockanska bosättare uppmuntras att jobba, investera och leva i Västsahara för att ändra den demografiska sammansättningen. Denna strategi har lyckats till viss del, men den ekologiska situationen, till exempel vad gäller vattenresurserna, har skadats allvarligt till följd av strategin att upprätthålla ockupationen till varje pris.

3. Vi kan inte utbilda oss

I Västsahara finns endast grundutbildning. Såväl universitet som annan högre utbildning saknas trots att många små städer i Marocko har båda delarna. Den marockanska staten
ser varje utbildad eller ekonomiskt aktiv
västsaharier som en källa till säkerhetsproblem och ett politiskt hot, eftersom medvetenhet och aktivitet hotar det marockanska konceptet. 

Marocko har konsekvent ignorerat resolutioner och rekommendationer från FN:s säkerhetsråd. Dessutom driver staten en kampanj med diplomatisk och medial propaganda mot FN och särskilt mot generalsekreteraren och hans representant Christopher Ross, på grund av rekommendationerna om övervakning av mänskliga rättigheter och naturresurser. 

Marockos strategi i ockuperade Västsahara är att härska genom att söndra. Vårt folk kämpar fredligt och vägrar använda våld trots den marockanska regimens försök att få oss att ta till vapen. Men Västsaharas status är fortfarande låst i ett dödläge i väntan på FN som övervakar förhandlingarna mellan Polisario och Marocko. 

Ett erkännande från andra länder, inklusive Sverige, skulle betyda mycket för vårt land. Men trots att ett sådant nu uteblivit kommer vi fortsätta att älska det svenska folket och alla världens folk – även det marockanska, eftersom det i vår kultur bara finns kärlek till alla människor.