Debatt: Det är vårt ansvar och vår plikt är att minnas Utöya

Det nazistiska och fascistiska våldet har inte stannat av sedan massakern på Utöya för tre år sedan. Vi är tusentals som vet att antifascism alltid är självförsvar, skriver Felicia Mulinari, förbundsstyrelseledamot i Vänsterns studentförbund.

För tre år sen blev 69 människor mördade på ett sommarläger med AUF på Utöya. De mördades för att de var antirasister och antifascister. De mördades för att de var socialister, feminister och kämpade för ett annat samhälle. De mördades av en man som var djupt involverad i den fascistiska rörelsen.

Massakern på Utöya var ingen enskild händelse. Fascisterna växer sig fler och starkare på gator och i parlament. Rasismen och islamofobin som de mördade kämpade emot definierar fortfarande vilka livschanser människor skall ha. Senast i mars i Malmö såg vi det konkreta resultatet av en växande rasistisk och fascistisk rörelse.

Vi som varje dag drabbas av rasismen är inte förvånade, för oss är rasisternas organisering ingen nyhet. Vi har sedan vi har varit barn fått höra att vi är mindre värda, vi har som ungdomar lärt oss att undvika vissa gator, vissa städer, för att inte bli nedslagna på grund av vår hudfärg. Vi har som vuxna vant oss vid att bostadsförläggare och arbetsköpare gång på gång väljer bort oss på grund av våra efternamn.  För oss, som alltid har känt till den strukturella rasismen, levt med den, blir den organiserade rasismen och fascismen ingen överraskning. Sverigedemokraterna och de andra rasistiska partierna blir en logisk konsekvens av ett samhälle som delar upp människor utifrån härkomst, som bygger murar och gränser mellan nationer och värderar dessa gränser högre än människoliv.

Det nazistiska och fascistiska våldet har inte stannat av. Samtidigt som fascister under våren tog makt i europaparlamentet utsatte samma typ av grupper feminister för mordförsök på 8 mars i Malmö.  Det räcker inte med att de vill skrika på oss, ge oss sämre jobb och möjligheter i livet, bara på grund av vår hudfärg, nu håller en rörelse på att organiseras genom Europa utifrån ett hat mot våra kroppar. Alla som inte faller in i deras ideologi är hot, homosexuella, blattar och socialister, feminister. Alla vi är hotade – det är en farlig tid vi lever i.

Men också en vacker tid. Det är sommar och den antirasistiska rörelsen blommar. Vi är tusentals som säger nej till rasism på demonstrationer. Vi är tusentals som vet att antifascism alltid är självförsvar - att det är det enda valet vi kan göra för att överleva. Men vi är ännu många fler. På Sveriges alla arbetsplatser organiserar människor sig för att ta avstånd från rasister. På skolor gör elever uppror mot de elevbesök där hatets ideologi predikas.

Massakern på Utöya var en attack på hela arbetarrörelsen, på hela den antirasistiska rörelsen. Mordförsöken i Malmö lika så.  I en tid där antifascistiskt motstånd förlöjligas och kritiseras är det ännu viktigare att vi är många som tillsammans synliggör det fascistiska hotet. Det var bara tre år sedan 69 ungdomar blev kallblodigt mördade av fascismen.  Ändå är det många som är tysta och passiva. Medan liberaler i media bjuder in rasisterna och jämför oss som protesterar med dem, kan vi känna historiens vingslag ligga tungt på våra axlar. Om vi inte gör något snart, idag, är det snart för sent. Liberaler kan moralisera över vårt sätt att göra motstånd – just för att det inte är deras kroppar som är hotade.  För oss börjar motstånd, organisering och självförsvar allt med innebära att försvara våra liv. Att inte göra motstånd idag är att låta fascismens ideologier vinna imorgon.

Men det räcker inte med att säga nej till den rasism som uttrycks genom hatord. Det räcker inte med att kräva att vi som är mörkhyade inte skall behöva visa pass på gatan. Vi måste också förändra samhället i grunden, förändra det samhälle som föder den organiserade rasismen. I tider när vi blir attackerade är det ännu viktigare att hålla fast vid vår grundsyn. Vi lever i ett samhälle som tjänar pengar på rasismen. Där papperslösa förföljs och utnyttjas på samma gång. Vänsterns studentförbund stannar inte vid att säga nej till rasisterna! Vi säger också nej till det rasistiska samhälle som delar in oss i hudfärger och nationer. Ingen människa är illegal!

En antirasistisk och antifascistisk rörelse gror. Vi protesterar för att vi inte har något annat val och vi kommer fortsätta protestera och vi kommer bli fler. För varje elev som vågar ta ställning, för varje arbetsplats som politiseras så kommer fler sälla sig till motståndet.

Tisdagen den 22 juli, 3 år sedan 69 av våra kamrater miste sina liv. Vårt ansvar och plikt är att minnas dem, begråta dem och fortsätta deras kamp.

Vänsterns studentförbund är bara en liten, men aktiv del av en ny växande antirasistisk rörelse. Men vi är stolta och hoppfulla inför framtiden. En rörelse har vaknat. Aldrig mer skall människor mördas av fascister. Aldrig mer skall rasister få makt på gator och parlament. Aldrig mer skall barn behöva växa upp i ett samhälle där hudfärg och efternamn bestämmer hela din framtid.