Debatt: Vår samlade okunskap dödar planeten

Vi människor har aldrig levt längre ifrån våra grundläggande livsvillkor än i vårt samtida västerländska samhälle. Som kollektiv har vi tappat förståelsen för jordens naturgivna gränser. Ska klimatkrisen lösas i tid måste kunskaperna om jordens ekosystem upp på agendan. Hos alla och överallt.

För bara några årtionden sedan var kopplingen mellan hunger/törst och odlingen/vattenbrunnen/djuruppfödningen fortfarande självklar för de flesta människor. Att naturen var ett komplext system som satte gränser, inte minst vid misskötsel, det visste alla. Idag tycks vi leva invaggade i tanken att maten vi äter, vattnet vi dricker och luften vi andas är ett självspelande piano. De tekniska och logistiska system vi byggt för boende och livsmedelsförsörjning avskärmar oss mentalt, och mycket effektivt, från vår livsgivande miljö och själva förutsättningarna för vår existens. 

Om vi raljerar en smula: Maten, och allt annat vi behöver, finns ju i affären. Skiten spolar vi ned i toaletten (borta!) och soporna är det någon som hämtar ibland (också puts väck). 

Det största problemet i dagens debatt och engagemang i klimat- och miljöfrågorna handlar om just detta: En grundläggande brist på kunskap om vilka gränser vår livsmiljö och våra resurser faktiskt sätter.

Okunskapen gör debatten polariserad. Forskare, meteorologer, ekologer och biologer twittrar och larmar. Miljömedvetna demonstranter tjoar och tjatar. Samtidigt lever stora delar av befolkningen antingen med ett ganska lågt engagemang för något som de inser antagligen är ett stort problem, eller i sämsta fall, fnyser åt hysterin. 

Uppvärmningens eller regnskogsskövlingens oåterkalleliga effekter (så kallade tipping points) skrämmer livet ur alla med tillräckliga kunskaper om konsekvenserna av kollapsade ekosystem. Andra tycker fortfarande att insektsdöd och regnfria somrar med oändlig värme mest är ganska najs. Okunnighet kan vara salighet, det vet vi. Men hur länge?

Rapporter från Naturskyddsföreningen visar att inte ens i skolan har hållbarhetsfrågorna nått den dignitet som krävs i relation till de globala mål som världens länder satt upp tillsammans. En kan fråga sig vad vi som samhälle egentligen vill med skolan, utöver att alla i slutet av tunneln ska ha ett jobb att gå till och bidra till konsumtionen? 

Ett inte alldeles långsökt och övergripande mål för skolan skulle kunna vara ”ett hållbart samhälle”. I dag finns rubriker som denna mest som tillfälliga temadagar, trots att den svenska läroplanen är tydlig med att skolan har en skyldighet att ge eleverna verktyg för att kunna förstå hur miljö, ekonomi, hälsa och rättvisa hänger ihop.

Tiden räcker inte till för den okunnighet om jordens ekologiska system som resulterar i handfallenhet, tröga politiska processer eller ren klimatförnekelse. Varken i statsbudgetar, i skolan eller på våra arbetsplatser. Alla vi som inser vad vi nu står inför måste ta initiativet. För kunskap och utbildning, utbildning och åter utbildning. Precis överallt. I våra politiska partier, i skolan, på arbetsplatserna och i våra dagliga samtal. 

För trots våra varma bostäder, mysiga TV-serier och ännu välfyllda livsmedelsbutiker kvarstår ett faktum som nu gäller hela mänskligheten: Okunskap dödar.