Debatt. .

2016-02-04 03:00
Erik Hamrén. Bild: Thommy Tengborg/TT
Erik Hamrén.

Var är de kvinnliga fotbollsledarna?

I måndags blev det klart att Erik Hamrén avgår som förbundskapten efter sommarens EM-slutspel, vilket gör att Svenska Fotbollförbundet kan påbörja sökningen efter hans efterträdare. Och Sveriges största folkrörelse letar efter en man.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

”Kvinnor har ju gjort intåg på andra positioner inom fotbollen och någon gång kommer fotbollsallsvenskan ha en kvinnlig chefstränare ... inom fem år, tror jag.”

Citatet kommer från Elfsborgs klubbdirektör Stefan Andreasson, som uttalade sig i Sportbladet. Även Djurgårdens dåvarande sportchef Stefan Alvén tippade, i samma artikel, att herrallsvenskan skulle ha en kvinnlig tränare ”om fem år, kanske”.

Artikeln skrevs i januari 2011. Det är, just precis, fem år sedan.

Det finns fortfarande inga kvinnliga chefstränare i herrallsvenskan. Det finns fortfarande fler svenska män som heter Nanne än kvinnor på tränarposterna i den svenska herrfotbollens högsta division. Nanne!

Så sent som 2014 blev det rubriker då Vanessa Mångsén tog över ett herrlag – i västerbottniska division fyra. Senare samma år ringde jag upp Tränarföreningen för att göra en snabb koll på just det här ämnet. De hade, enligt den uppringde ordföranden, drygt 700 fotbollstränare i sina medlemsregister – och av dessa var ”omkring tio” kvinnor.

Det saknas helt enkelt kvinnliga fotbollstränare, för herr- och gubbväldet sträcker sig inte ens bara till herrfotbollen. Även om antalet kvinnliga tränare i damallsvenskan fyrdubblades under fjolåret var det fortfarande bara fyra av tolv lag som leddes av kvinnliga huvudtränare. Det är således inte så konstigt att priset för ”Årets Tränare” på damsidan inte gått till en enda kvinna sedan 2003. I år hette de nominerade Stellan, Victor och Martin.

Klickar man sig in på Svenska Fotbollförbundets hemsida hittar man förbundets jämställdhetspolicy, där en av de första punkterna lyder: ”Kvinnor och män ska ges samma möjligheter att utöva fotbollsledararbete och att ta på sig fotbollsuppdrag”.

Policydokumentet är från 2009 och gäller, som jag tolkar det, fram till 2011. Jag vet inte vad som hänt med efterföljande, just nu giltiga policydokument på ämnet; kanske glömdes de bort att skrivas i stressen inför EM 2012, kanske försvann de i kontorsflytten till Friends Arena – eller kanske ansåg sig förbundet vara klart med jämställdheten på ledarsidan när Pia Sundhage efterträdde Thomas Dennerby som förbundskapten för damernas landslag?

Då kan jag upplysa förbundsfolket om att de inte är färdiga. De verkar ju knappt ens ha börjat. På måndagens presskonferens där förbundskapten Erik Hamrén förkunnade sin avgång fick Svenska Fotbollförbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand en fråga om Erik Hamréns efterträdare. Han svarade så här: ”Det är en dialog vi får ha med honom.”

Män utser fortfarande andra män till nya tränare; varenda gång på herrsidan, och alldeles för ofta och slentrianmässigt på damsidan. Rollen som fotbollstränare är i princip lika maskulint kodad som rollen som företagschef var på 80-talet. Inom andra folkrörelser ses det sedan länge som en självklarhet att kvinnor kan axla de stora ledarrollerna, exempelvis som partiledare eller fackförbundsordförande – men inte inom fotbollen.

Jesper Fundberg, som forskar kring i maskulinitet, genus och idrott vid Malmö högskola, förklarar:

– Inom näringslivet är de åtminstone under press då jämställdheten undersöks: hur många kvinnor det är och hur det ser ut. Det tittas på det varje år och det påverkar ju i praktiken, så småningom. Men inom fotbollen så har man inte det fokuset – och då tillåts normen verka fullt ut.

Normen är att en man leder fotbollslaget. Normen är att en man tränar killarna, normen är att en man leder tjejerna. Normen är så stark att få kvinnor har tränaryrket i åtanke, ens efter en framgångsrik spelarkarriär.

Jesper Fundberg beskriver fotbollen som en grabbig miljö där man ska vara stor, stark och höras och där tillåtelsen för homofobi och sexism generellt är ”ganska stor”. Och gamla herrspelare, som fostrats i den omklädningsrumsmiljön, är inte sällan de som blir fotbollstränare.

Fundberg har bland annat jobbat med Svenska Fotbollförbundet, som han säger har haft ”fyra-fem kvinnor i förbundsstyrelsen sedan förbundet bildades, 1904”.

– När jag påtalade det så tittade dem med förvåning på mig. Den här förvåningen ... det säger ju hur normaliserat det är. De har inte ens tänkt på det: att det varit 99 procent män, förklarar han.

Idrotten och fotbollen fostrar svenska barn, ungdomar och unga vuxna och dessa lär sig – med Svenska Fotbollförbundets goda minne – att männen är de naturliga ledarna: att ledarens roll är maskulint kodad.

Det är ingenting annat än sinnessjukt att det kan tillåtas se ut så här, när vi går in i 2016. Att de patriarkala kugghjulen tillåts fortsätta snurra obehindrat i vår största folkrörelse, i vårt största idrottsförbund.

Det är förstås inte någon enskild persons ansvar, men exempelvis har ju Elfsborgs klubbchef Stefan Andreasson (som tippade att vi skulle ha kvinnliga tränare i herrallsvenskan vid det här laget) suttit på sin post sedan dess, medveten om bristen. Han har haft alla chanser i världen att göra någonting – men på klubbens hemsida hittar jag inte en enda kvinnlig ledare, inte ens i något av juniorlagen.

Svenska Fotbollförbundet var redan när de skrev sin (nu utgångna?) jämställdhetspolicy 2009 medvetet om bristerna, strukturerna, och normproblematiken kring fotbollstränarna – ändå återfinns idag två (2!) kvinnor av 57 listade ledare i förbundets åtta herr- och pojklandslagen. Ingen av dessa två är heller tränare, utan ”administratör” och ”koordinator”.

Det behövs krafttag kring jämställdheten på ledarsidan inom svensk fotboll. Börja med ett nytt policydokument: ett som är giltigt och ett som fungerar.

Det räcker inte med att skriva ”om fem år, kanske”.

Erik Löfgren 
Sportjournalist