Debatt: Vänstern måste bli mer begriplig

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Frågan är vad vänstern ska göra för att bli relevant igen. För att få tillräckligt många att välja den i nästa val. För att lyckas förklara varför dess ideologi är viktig för den svenske medborgaren, för lokalsamhället, för nationen – och i förlängningen för världen.

När Mona Sahlin talade på Norra Bantorget den 1 maj 2004 började jag bli på allvar bli rädd. Rädd för att delar av åhörarskaran – alltså även de som tagit sig dit – inte längre förstod vad det handlade om.

Framför mig stod tre unga tjejer i 22-årsåldern. Alla bar italienska handväskor, var klädda i moderiktiga kläder och hade fixade frisyrer som om de skulle på bröllop. Jag minns att när Mona hade pratat en stund vände de sig mot varandra varpå en av tjejerna högljutt, väl medveten om att folk runt omkring hörde henne, utbrast:

– Vad pratar hon om egentligen? (fniss) Vem bryr sig!?

De försvann iväg medan Mona Sahlin mässade om vikten av solidaritet, förståelse över gränserna och om Sveriges roll i EU:s utvidgning. Budskap som, precis som de tre unga damerna påpekade, tycktes rinna av åhörarna; budskap med en trött ansats baserad på luddiga grunder.

– Men vi är inte trötta eller uppgivna. Det finns mycket kvar att göra, sa Mona Sahlin enligt en av kvällstidningarnas utsända, och nämnde arbete åt alla, jämställdhet och kamp mot rasismen.

Efter 1 maj skickade jag ett mejl till Mona Sahlin. Där föreslog jag att hon måste bli mer up-to-date i sina tal. För egen del arbetade jag då i en expanderande nöjesindustri där de kommersiella radiostationerna blev superstora med massiva lyssnarskaror och miljontals i intäkter från spejsad reklam. Tidningen Metro, med snuttifierad nyhetsjournalistik, var oftast den enda – om något! – som ungdomarna i storstäderna läste. Och Facebooks inavlade åsiktskorridor hade inte ens lanserats vid denna tid.

De tre tjejerna från Norra Bantorget fyller 36 år vid nästa val. Sedan den där dagen har de troligen avslutat eventuella studier, skaffat varsin partner och belånat sig upp över öronen för att ha ett respektabelt boende. De har bytt sina handväskor några gånger, har låga räntor på sina lån, tar allting för givet och VET inombords att ”bara individen kan lösa problemen – se på mig: jag har alltid klarat mig, jag har aldrig haft några problem!”.

Hur ska en vänsterrörelse som bygger sin existens på empiriska fakta om att ett samhälle byggs ”av individer, för individer OCH det kollektivas bästa” kunna kommunicera behovet av delat ansvar till en samling medelålders människor som aldrig har mött motgångar och som ser sig själva som världens mittpunkt?

När de PR-producerade Moderaterna slog igenom två år efter talet på Norra Bantorget hade de gjort precis det jag ”tipsade” Mona om. Fast tvärtom. De spädde på de redan existerande flödena som ljöd: JAG före VI, MITT före VÅRT, KVANTITET före KVALITET. De skapade ett politiskt budskap som sålde konserverad gröt som vore den en trestjärnig lyxmåltid. De ändrade vinnande koncept för alla till att få alla att tro de var vinnare utan att förstå konceptet.

Förenkling är verkligen inte en fungerande och hållbar väg för ett samhälle. Men en kommunikation som förklarar på ett enkelt sätt så att alla förstår är ett måste för att få med tillräckligt många på tåget.

Bara den som kan förklara vart 140 miljarder i skattesänkningar har tagit vägen, varför 100 kronor mer i månaden som räcker till ett nytt Iphone-abonnemang skadar mer än det ger (dig som individ!) samt hur det kommer sig att nationen Sverige har åtnjutit arbetsrätt, välfärd och rikedom sedan 1950, kan få människor att åter välja VI före JAG i framtida val.