Debatt: Välj modiga politiker – inte de som sänker bensinpriset

Marshmallowexperimentet vid Stanfords universitet var en studie i fördröjd tillfredsställelse, genomförd 1972 av psykologen Walter Mischel. En marshmallow erbjöds de fyraåriga barn som deltog i studien. Ledaren för försöket berättade för barnet att om hon eller han kunde motstå att direkt äta den erbjöds han eller hon i stället två. Forskarna analyserade hur länge varje barn kunde motstå frestelsen att äta marshmallowen och om detta korrelerade med barnens framtida framgång. Originalstudien vid Stanford har citerats över 400 gånger.

Det här dök upp när vi funderade på psykologin bakom människors ovilja att ta ett personligt ansvar för klimatkrisen. Oviljan att avstå från omedelbar tillfredsställelse har manifesterats i otaliga undersökningar. Om människor får välja mellan att få 100 kronor nu, eller att få 200 om en månad, så väljer de flesta av oss att få en hundralapp omedelbart.

Att avstå från vår livsstil för att om 50 år förhindra en klimatkris som vi idag ser preludiet till, skapar ett slags kognitiv dissonans mellan verkligheten och våra önskemål. För att inte tala om vår brist på tillit. Tänk om jag genomför nödvändiga justeringar av min livsstil och min granne inte gör det? Varför ska jag när min granne inte gör det? Varför ska Sverige när inte Kina …

Individens val är ofta kortsiktigt, menar ekonomihistorikern Avner Offer från Oxforduniversitetet. Vi gynnar nuet för mycket på morgondagens bekostnad, på ett sätt som för en forskare eller ekonom verkar fullständigt irrationellt.

Människan framställs i klassiska ekonomiska modeller som en allt igenom rationell person, som alltid strävar efter att uppfylla sina materiella behov maximalt. Men människan har andra behov och handlar mindre rationellt än vad de ekonomiska modellerna förutsätter. Så mycket för tesen om människan som fattar rationella beslut vid varje vägval. En tes som marknadsfundamentalisterna bygger hela sin existens på.

Med det sagt så kommer personliga uppoffringar inte ensamt lösa klimatkrisen.

Med nuvarande användning av teknik och energikonsumtion, så skulle det krävas en sänkning av levnadsstandarden med 80 procent, för alla, överallt.

Det kommer inte att hända.

Trösten är att teknikutveckling och regleringar kan höja de 20 procenten till en nivå av levnadsstandard de flesta av oss kan tänka oss att leva med. Men det är inget vi löser på individnivå. Vi behöver att våra beslutsfattare tar sitt ansvar och reglerar marknader.

Ytterligare ett problem är vår oförmåga att ta till oss abstrakta hot.

Vi här i västvärlden, framför allt i den norra delen, har tur. Vi ser klimatkatastrofer som ännu en i raden av dystopier. Medan fattiga länder handskas med översvämningar, torka och vattenbrist, så tycker vi här hemma att det ändå är lite mysigt med längre, och varmare somrar.

När forskare säger att konsekvenserna kommer om femtio år, så stänger vi av. I dag, eller i morgon hade varit en helt annan femma.

Därför måste staten stå för de svåra besluten. Vi som individer är inte tillräckligt rationella.

Därför är det viktigt att vi väljer modiga politiker. Inte populistiska politiker som sänker bränslepriserna ”vid pump”.