FN:s rapportör om tortyr kom förra året med svidande kritik mot Marockos behandling av västsaharier. Nu måste flera svenska röster höjas så att den rättsvidriga ockupationen upphör, skriver Lena Thunberg, redaktör för tidskriften Västsahara.

”EU är nyckeln till lösningen”, sa nyligen Aliyen Kentawi, befrielserörelsen Polisario Fronts representant i Sverige och beklagade samtidigt att de signaler Marocko sedan länge får från EU pekar åt rakt motsatt håll. Marocko har en ytterst privilegierad ställning inom EU med ett enormt ekonomiskt bistånd.

160 000 västsaharier som sitter i flyktingläger i Algeriet sedan 1975, en avkolonisering som Spanien aldrig genomförde, en marockansk ockupation som går in på sitt 39:e år, en hänsynslös stöld av västsaharisk fisk och fosfat, en FN-plan som skjutits i sank av Marocko, ett förlamat säkerhetsråd i FN och en västsaharisk befolkning i ockuperat område som förföljs, misshandlas och fängslas av marockanska säkerhetsstyrkor om de visar Västsaharas flagga. Inte ens dessa fakta räckte för att EU-parlamentet i vintras skulle säga nej till ett nytt folkrättsvidrigt fiskeavtal med Marocko – där de västsahariska vattnen ingår.

"Västsaharier, ­marginaliserade och arbetslösa, saknar rätt att tänka och tala fritt"

Flera svenska EU-parlamentariker har aktivt och i motvind drivit på för att stoppa fiskeavtalet men dessvärre har krassa ekonomiska intressen i främst Spanien och Frankrike tillåtits gå före internationell rätt. Därför måste flera svenska röster höjas i Västsaharafrågan.

FN-styrkan Minurso, som skulle ha genomfört en folkomröstning för 22 år sedan, fick sitt mandat förlängt 29 april. Men det blev inte den utvidgning av mandatet som medlemsländer och internationella organisationer i åratal krävt. Minurso är fortfarande den enda fredsbevarande FN-styrka som saknar mandat att övervaka att civilbefolkningen inte utsätts för övergrepp. Frankrike med sin vetorätt som permanent medlem i säkerhetsrådet och trogen vapendragare till Marocko satte stopp för ett MR-mandat.

Västsaharier, marginaliserade och arbetslösa, saknar rätt att tänka och tala fritt. Hela året har modiga västsaharier ändå fredligt satt sig på gator och skanderat slagord. De har omedelbart mötts av brutalt övervåld av marockansk polis. Varken barn, kvinnor eller gamla skonas.

I det ökända Saléfängelset i Marocko sitter 22 västsahariska politiska fångar, långt från sina anhöriga, dömda till livstids eller 25 års fängelse för protestlägret Gdeim Izik, som stormades av marockansk polis och militär 2010.

I mars kom upprörande rapporter från brittiska parlamentariker och spanska kommunalråd som lyckats ta sig in i den ockuperade delen av Västsahara. Fem spanjorer från en människorättsorganisation avvisades i april direkt på flygplatsen i El Aaiún. Norska ungdomar har också nyligen slängts ut.

Oberoende journalister, rapportörer och politiker är inte välkomna till den ockuperade delen. EU-parlamentarikern Isabella Lövin (MP) och fyra kollegor stoppades i Casablanca. Riksdagsledamoten Jonas Sjöstedt (V) har också stoppats.

FN:s rapportör om tortyr kom förra året med svidande kritik mot Marockos rättsvidriga domar och behandling av västsaharier.

Ändå är det tyst i medierna om Västsaharafrågan.

Ett stort positivt tecken är dock den svenska riksdagens beslut i december 2012 att Sverige ska erkänna Västsahara. Det beslutet har den nuvarande alliansregeringen nonchalerat och vägrat utföra. Ett regeringsskifte i höst betyder då att Sverige troligen blir det första EU-land att erkänna Västsahara och därmed sätta tryck på framför allt Marocko men även EU-länderna, så att ockupationen upphör.