Debatt: Turkiet är inte lösningen på EU:s kris

Dagen innan EU:s stats- och regeringschefer presenterade avtalet med Turkiet om ekonomiskt stöd och initiativ till anslutningsprocess mördades människorättsadvokaten Tahir Elci. Trots att kraven på yttrandefrihet, minoriteters rättigheter, mänskliga rättigheter och fri press kvarstår, i dag likväl som när förhandlingarna om medlemskap påbörjades 2005, har världsläget förändrat premisserna. Den allt mer auktoritära ledningen i Ankara har blivit lösningen på EU:s interna politiska kris.

Turkiet har varit ett kandidatland till EU sedan 1999 och förhandlat, med varierande intensitet, om anslutning sedan 2005. NATO:s näst största armé, en växande ekonomisk aktör och 75 miljoner nya konsumenter på den europeiska marknaden har varit argumenten som förespråkare av ett medlemskap lyft fram. Gränsen till instabila och krigsdrabbade länder som Irak och Syrien, en alltför ojämlik ekonomisk spridning bland befolkningen, brist på demokrati och mänskliga rättigheter samt den stadigvarande konflikten om Cypern har dock hållit majoriteten av medlemsstaterna reserverade.

Men Europas oförmåga att samarbeta under rådande kris har lett till att förbundskansler Merkel sett lösningen i Turkiet. Med tappande inhemska opinionssiffror och över en miljon asylsökande i landet ”... är Tyskland redo att återgå och göra förberedelser i kapitel 23 och 24”, sa kanslern redan i september månad. Att se över gemenskapens regelverk om rättvisa, säkerhet och grundläggande rättigheter till förmån för Turkiet hade aldrig varit tänkbart för bara några år sedan.

I ett läge där Schengen och Dublinförordningen riskerar att falla är det hanteringen av de 886 000 människorna, som det senaste året har kommit sjövägen in till EU, det som förenar våra 28 medlemsländer. För att hindra fler flyktingar att ta sig hit går samtliga unionsländer med på Turkiets krav på tre miljarder euro för flyktingarna på turkisk mark, upphävandet av viseringskraven samt ett nytt liv i anslutningsprocessen genom att låta landet delta regelbundet i toppmötena. I utbyte ska Turkiet stoppa sjövägen, bygga tältläger för att bättre husera internflyktingarna samt bygga upp resiliens av skola och sjukvård. Avtalet firades med varma kramar mellan Tusk och Davutoglu inför kamerorna som om Turkiet inte spelat någon betydande utrikespolitisk roll i det krig som pågår.

Arkitekten bakom Turkiets Syrienpolitik är dåvarande utrikesminister, i dag premiärminister, Ahmet Davutoglu. Att med stöd av Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten underblåsa en regimförändring med militära medel kort efter det folkliga upproret måste karakteriseras för vad det är: en vansinnespolitik som har lett till förödande konsekvenser. Att stötta alla som bekämpar Baathregimen har bidragit till framväxten av Daesh/ISIL och Al Nusra. Den kontraproduktiva utrikespolitiken har inte bara förvärrat kriget, utan tvingat fler människor på flykt.

Trots att de ingår i den internationella koalitionen mot Daesh/ISIL har merparten av Turkiets egna flygangrepp varit riktade mot kurdiska styrkor samtidigt som Daesh/ISIL:s transporter av rekryter, vapen och oljesmuggling skett via den turkiska gränsen. Inrikespolitiskt har vapenvilan med PKK upphört och militära övergrepp mot civila trappats upp. Att i detta läge blåsa liv i anslutningsprocessen till EU må låta märkligt, men kanske är det strategiskt helt rätt? Att närma sig landet i syfte att påverka dess utrikes- och säkerhetspolitik samt bygga upp en hållbar allians för långsiktig lösning av kriget ska inte underskattas. Turkiet är ett av nyckelländerna om det ska till en lösning.

Värre är det med EU:s trovärdighet. Att hantera den inhemska politiska krisen genom att låta Turkiet begränsa människors rörlighet och möjlighet att ta sig till Europa är inte bara en skamlig lösning. Det sätter EU i ett svårt beroendeskap. Det finns nämligen ingenting i avtalet som sätter press på Turkiet att trappa upp det interna arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter. Dessutom betalar vi Turkiet för att själva slippa lösa vår kontinents stora politiska kris. Därmed blåser vi liv i anslutningsprocessen på fel grunder vilket bara ytterligare visar på samarbetets nuvarande bräcklighet.