Debatt: Systemet för återvinning av förpackningar ett fiasko

I stället för att minska resursslöseriet blev systemet med producent­ansvar för förpackningar ett prak­tfiasko. Tills systemet ändrats är det inte fel att sortera på, men det räcker inte, skriver Lars Bjurström (V) i en kommentar till Sara Kralmarks debattartikel ”Sortera rätt – för miljöns skull”.

När det så kallade producent­ansvaret för förpackningar infördes för snart 20 år sedan så var en grundläggande idé att det var marknaden och företagen själva som skulle lösa viktiga miljöproblem. Syftet var att påverka hela produktionskedjan till mer miljövänliga, i första hand återanvändbara, förpackningar.

Som enskilda konsumenter har vi framför allt kommit i kontakt med producenterna genom de inlämningssystem/återvinningsstationer som efter hand har byggts upp, men som fortfarande, 20 år efter starten, ännu inte finns överallt. Och där de finns fungerar det ofta dåligt.

Producenterna organiserade sig snabbt i så kallade materialbolag som naturligtvis inte alls hade någon verklig möjlighet att påverka de enskilda företagens produktion och förpackningsdesign. Istället blev material­bolagens uppgift att hitta kryphål i regel­verket och på så många sätt som möjligt slippa undan det ansvar som var själva tanken med producentansvaret. Ren marknads­logik alltså: Gör det som är mest lönsamt!

Så när Sara Kralmark, Naturskyddsföreningen, den 5 juni skriver i Dagens ETC att sorteringen av förpackningar är logisk så kan det stämma men resultatet av producentansvaret för förpackningar är ett praktfiasko.

Under den tid som producent­ansvaret gällt för förpackningar har mängden förpackningar ökat med över 50 procent. Dessutom så har flera retursystem med återanvändning försvunnit och det som finns kvar har kraftigt minskat sin andel. Detta trots att hela syftet var att minska materialåtgången till förpackningar.

Ett tydligt exempel är återanvändningen av förpackningar för drycker som 1994 utgjorde över 50 procent (returglas + returpet). 2011 var den andelen cirka 10 procent, nu bara returglas eftersom returpet försvann 2007.

Styrande för producent­ansvaret ska vara den så kallade avfallshierarkin, som finns bland annat i EU:s avfallsdirektiv som Sara Kralmark nämner, men som fanns med i riktlinjerna redan 1994. Avfallshierarkin syftar till största möjliga miljöhänsyn och innebär att i första hand ska förpackningsmängden minska och i andra hand ska förpackningar återanvändas. Men utvecklingen har gått åt helt fel håll på båda dessa punkter. Först i tredje hand ska sortering för materialåtervinning bli aktuell men för producenterna och tydligen för vissa debattörer verkar det vara enda möjliga lösningen. Och inte ens det klarar producenterna.

Hela systemet bör göras om och framförallt måste vi inse att marknaden inte löser så här omfattande systemfrågor. Tills systemet ändrats är det inte fel att sortera på, men det räcker inte.