Debatt: SVT, serien ”Kalifat” är inte det vi behöver just nu

Inte för att manusförfattarna inte gjort sin research. Det har de. Varje historia i sig är möjligen rimlig, ibland till och med intressant. Ändå, känslan jag har efter att jag stänger av är: SVT, det är inte det här vi behöver just nu.

Det är inte att det är omöjligt att gestalta svåra frågor. Johannes Anyuru lyckas i ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” stå utanför det förutsägbara och skriva om det smärtsamma.

Känslan kommer snarare av att alla muslimer i ”Kalifat” är mitt i terrorn på ett eller annat sätt. Alla är inte galningar eller terrorister och serien ger en komplex bild av flera av karaktärerna. De visar även tydligt att terrorn och vurmen för den inte är rotad i traditionell islam. Snarare tvärt om. Seriens ungdomar har i bästa fall grundliga kunskaper i sin (ofta) nyfunna tro.

Samtidigt är det som att en muslim inte kan komma undan. Antingen tvingas de in i terrorn, likt grönsaksodlaren med tillgång till konstgödsel. Eller sekulära föräldrar som får panik och tar till desperata åtgärder som tvångsgifte för att stoppa terrorfascinerade döttrar.

Bilan Osman har en bra poäng i sin recension i GP: ”’Kalifat’ testar att utmana stereotyper, men faller stundtals platt då publiken inte i första hand är de som drabbas av dessa skildringar”.

Det är därför det var så fantastiskt att se muslimen Sana få en hel säsong i serien ”Skam”. Inte för att muslimer ska vara den enda målgruppen. Utan för att det faktiskt går att gestalta en muslim på ett sånt sätt att både muslimer och icke-muslimer kan förstå och identifiera sig.

För att balansera intaget av terrorskildringar tar jag upp Mariama Jobes diktsamling ”Imane” från 2019. Där får vi på ett otroligt öppet och personligt sätt följa med på en andlig resa i nutida Sverige. En berättelse som för mig kompletterar den om de förvirrade ungdomarna i ”Kalifat”.

På väg till Angereds centrum stannar jag till vid Hammarkullens konsthall. Där finns just nu Ikram Abdulkadirs fantastiska bilder av unga muslimska kvinnor i utställningen ”Vi möts i Paradiset”. Det blir en förlängning av instagramkontot @ikramianism en plattform där hon skildrar människorna runt sig ur sitt eget perspektiv. Hon har tillägnat utställningen sina systrar ”som inte tillåts leva ett värdigt liv” och som likt henne själv ”förvägrats en plats att kalla vår egen”. Hon skriver också att hon ber om att de ska finna denna plats ”i livet efter detta.” Personernas värdighet speglas i bilderna. Hon ger en plats för historier som vi sällan får se och har en otrolig känsla för att fånga starka ögonblick.

Det är ett stort konstnärskap vi bevittnar i sin linda.

Därför tänker jag: SVT, det är det här vi behöver!

För även i denna text hamnade de positiva historierna om islam och muslimer intill de negativa. Det är som att det inte går att komma ifrån detta i en diskussion. Därför står trots allt mitt hopp till kulturen. Det är där jag kan se att det går att skapa ett utrymme för andra historier och ställa sig utanför den dominerande narrativet av vad det är att vara muslim i Sverige idag.