Debatt: Svik inte kvinnor på flykt, Amnesty! 

”På hotellet i Turkiet sa en av männen som jobbade med smugglaren att jag skulle få betala mindre eller inget alls om jag hade sex med honom. Samma sak hände oss alla i Jordanien”, säger en av kvinnorna som citeras i Amnestys artikel.

Rapporteringen är välkommen, men oväntad med tanke på det beslut Amnesty International tog 2015 om att verka för en avkriminalisering av köp av sexuell tjänst, koppleri- och bordellverksamhet för att ”skydda sexarbetare”. I samband med ställningstagandet framhölls den svenska sexköpslagen som ett varnande exempel. Lagen förbjuder att ”skaffa sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning”. Också försök är straffbelagda. Detta oavsett om den som erbjudits ersättning samtyckt eller inte, eftersom man tar hänsyn till att ersättningen vanligtvis är något denna desperat behöver, som pengar, mat, narkotika eller sovplats. Eller som i fallen Amnesty beskriver; resor och kläder. Lagens syfte är att skydda människor från att dras in i prostitution eller annat sexuellt utnyttjande. Det är väl känt att kvinnliga migranter och flyktingar är en särskilt sårbar grupp i detta avseende, vilket också Amnesty understryker. De menar att stater misslyckas med att skydda kvinnor på flykt från män som trakasserar och erbjuder ersättning mot sex, och efterlyser könsseparatistiska sovsalar och hygienutrymmen.

Men vari ligger skillnaden mellan dessa kvinnors upplevelser och de som alla andra migranter och flyktingar som hamnar i prostitution på grund av fattigdom och brist på valmöjligheter har? Amnesty måste känna till att denna grupp utgör merparten av de kvinnor och barn som, med Amnestys egna ord, ”säljer sex”. Är det mer okej när det är vita affärsmän som köper dem än när det är bruna människosmugglare? Skydd och stöd behövs för alla som utnyttjas i prostitution. Om Amnesty vill värna kvinnor på flykt är ett första steg att verka för skyddande lagstiftning. Liksom separata sovrum inte är lösningen på våldtäkt inom äktenskapet, är inte separata sovsalar lösningen på mäns försök till sexköp av kvinnliga flyktingar.

I de flesta länder längs syriers och irakiers flyktväg är det fritt fram för män att köpa sex. I Turkiet, Grekland och Tyskland är i princip hela prostitutionsindustrin reglerad och laglig, vilket är den modell Amnesty själva öppnar för. Samtidigt framhåller Amnesty att människohandel och sexuell exploatering är fel. Men sexindustrin bygger på just dessa fenomen, på maktobalans gällande kön, etnicitet och socioekonomisk status, också i de länder där den är laglig. Den finansieras av män som har råd att besöka strippklubbar och bordeller när de är på tjänsteresa eller semester. De flesta som utnyttjas är kvinnor och barn från fattigare grannländer eller det globala syd. I Tyskland kommer 60-80 procent av kvinnorna och tjejerna i prostitution från Rumänien och Bulgarien. I Nederländerna är 60 procent migranter eller offer för internationell människohandel. Asiatiska utvecklingsbanken har slagit fast att fattigdom, desperation och begränsade valmöjligheter är de viktigaste sårbarhetsfaktorerna hos de som tvingas in i sexhandeln, antingen genom människohandlare eller efter ett val att migrera.

30 år av intensifierad globalisering har lett till ett ökat flöde av pengar, varor och människor över nationella gränser. Detta tillsammans med den rådande nyliberala världsordningen där sex ses som en vara, har möjliggjort en global sexindustri av aldrig tidigare skådad omfattning. Kvinnors och barns kroppar har förvandlats till lönsamma nationella resurser som kan brukas om och om igen. I Grekland steg BNP med 25 procent när prostitutionsindustrin blev del av den officiella ekonomin 2006. I Thailand blomstrar hotell, flygbolag och andra delar av turistindustrin tack vare sexhandeln, som beräknas locka 5,1 miljoner sexköpare och generera 124 miljoner dollar årligen, motsvarande 60 procent av statsbudgeten. Det finns en stark lobby världen över för att avkriminalisera sexindustrin och införliva den i den globala underhållningsindustrin och officiella ekonomin.

Prostitution har i alla tider inneburit att människor utnyttjat sitt maktöverläge. Skillnaden idag är att män som köper sex backas upp av en multimiljardindustri. Och tyvärr också av en av våra mest ansedda människorättsorganisationer. Som en av de över 1 800 medlemmar som lämnade svenska Amnesty i augusti 2015 vädjar jag: se sambandet mellan kvinnan på flykt som utnyttjas, den globala sexindustrin vars affärsidé bygger på maktskillnader och utsatthet, och Amnestys beslut att verka för avkriminalisering av sexköp. Effektivt skydd börjar med lagstiftning som förbjuder sexköp och förebygger den efterfrågan som driver människohandel.