Debatt: Svik inte barn som Wiktor

Wiktor, som egentligenheter något annat, är i dag sex år men saknar ett begripligt språk. Han har autism, ADHD och beteendestörningar, bland annat hyperaktivitet och svag impulskontroll. När han var fyra ansågs han vara så utagerande och oberäknelig att förskolan beslutade att avdela en av lärarna till att – i likhet med en personlig assistent – bara vara i hans närhet under hela skoldagen. Åtgärden skulle skydda de andra barnen, men även skydda Wiktor mot sig själv. 

Wiktors beteende, som i skolan krävde en ständigt närvarande pedagog, skulle i hemmet hanteras inom ramen för föräldrarnas ansvar. Behovet av tillsyn överstiger inte det som ”normalt finns för ett barn i [Wiktors] ålder”, skrev kommunen när personlig assistans nekades. Föräldrarna hade då inget annat val än att försöka axla ansvaret för Wiktor och småsyskonen. När jag i det sammanhanget besökte familjen blev jag vittne till hur föräldrarna kämpade med de ofta förekommande självdestruktiva raseriutbrotten. Det var ett kaos med bara korta avbrott. Föräldrarna var hela tiden på sin vakt för att skydda syskonen. De bytte blöjor och berättade om en ständigt avbruten nattvila. De var så trötta, mamman led av utmattningssyndrom.

Två år senare begär kommunens socialnämnd att barnen ska omhändertas. Nämnden räknar upp föräldrarnas alla tillkortakommanden och man skriver att det sedan länge funnits en oro för föräldrarnas förmåga att tillgodose barnens grundläggande behov, ”särskilt [Wiktors] särskilda behov”. 

I slutet av januari beslöt Förvaltningsrätten att Wiktor och småsyskonen ska omhändertas enligt LVU, lagen om vård av unga. 

Om Wiktor beviljats personlig assistans för två år sedan skulle mer fokus kunna ha lagts på hans utveckling och familjen skulle ha avlastats. Kanske skulle Wiktor och syskonen kunnat bo kvar i sin familj?

Ett omhändertagande av barn är alltid ett misslyckande för samhället. Misslyckandet blir än mer uppenbart när en skör liten pojke som inte klarar förändringar tvingas byta familjehem efter bara fyra veckor.

Med den sedan årsskiftet stärkta LSS-lagstiftningen har Wiktor betydligt större möjligheter att få sin nya ansökan om personlig assistans beviljad. Wiktor är sex år och enligt de nya reglerna är timavdraget för det så kallade normala föräldraansvaret begränsat till tre timmar per dag och sjunker till två när han fyller sju. Därmed är det inte längre möjligt för Försäkringskassan eller kommunen att hävda att Wiktors behov av aktiv tillsyn och motivering ryms inom det normala föräldraansvaret.

I utredningen som föregick lagändringen beräknas att cirka 860 fler barn kan få antingen statlig eller kommunal assistansersättning enligt de nya reglerna. Idag är det alltså många barn och föräldrar som anar ljuset i tunneln även om det delvis skyms av långa handläggningstider. Det finns också en osäkerhet kring hur lagen kommer att tillämpas. Först när domstolar hanterat de överklaganden som brukar följa på beslut om personlig assistans vet vi hur lagen tolkas och kommer att tillämpas. Låt oss hoppas att denna lag är så robust formulerad att den inte kan urvattnas av kommande vägledande domar så som skedde med den tidigare lagstiftningen.