Debatt: Svensk industri tjänar på utsläppshandeln

För att svensk industri ska behålla och stärka sin konkurrenskraft krävs att man successivt minskar sin klimatpåverkan. Att driva på omställningen till en klimatsmart ekonomi är avgörande för att säkra svenska industrijobb.

I höstas annonserade Volvo Cars en ny affär med Ford, sin förra ägare. Men det Volvo hade sålt var inte bilar, utan utsläppsstatistik. Från och med i år får det certifierade snittutsläppet från de bilar en tillverkare säljer inom EU vara högst 95 gram koldioxid per kilometer, annars väntar dryga böter. Det kommer Volvo att klara med marginal, däremot inte Ford.

Till priset av ett okänt antal miljoner har Volvo gått med på att låta högutsläppande Ford redovisa sina utsläppsprestanda i en gemensam ”pool” med lågutsläppande Volvo. Att Volvo springer före säkrar svenska jobb.

På motsvarande sätt har ett antal svenska industriföretag, tack vare sina låga koldioxidutsläpp, och rätt mycket i skymundan, under det senaste decenniet tjänat miljarder på EU:s utsläppshandel. Det visar en ny rapport om utsläppshandeln från LO.

Utsläppshandeln omfattar alla större energianläggningar och tung industri inom EES (EU + Island, Norge och Lichtenstein). För varje ton koldioxid de släpper ut, måste företagen i efterhand lämna in en utsläppsrätt till EU-kommissionen. Utgivningen av nya utsläppsrätter minskar år från år. Med dagens regler upphör utgivningen 2057.

En del av de nya utsläppsrätterna delas ut gratis, resten säljs på auktion. Till el- och värmeproduktion är gratistilldelningen nära noll. Industrianläggningar får gratis utsläppsrätter i förhållande till sin produktion, det vill säga per ton stål, pappersmassa med mera, oavsett hur mycket de släpper ut.

Systemet innebär att anläggningar med låga utsläpp får fler utsläppsrätter än vad som motsvarar deras utsläpp. Överskottet kan de sälja till konkurrenter med sämre klimatprestanda.

Att svenska industrier ofta tillhör de mest klimateffektiva betyder att utsläppshandeln blivit en ny intäktskälla. Den stora vinnaren är massa- och pappersindustrin. 2013-2019 fick svenska skogsindustrier fem-sex gånger fler utsläppsrätter än vad som motsvarade deras utsläpp. Huvuddelen av övertilldelningen har de sannolikt sålt. Till sina konkurrenter.

Även för den svenska stålindustrin har gratistilldelningen hittills överskridit utsläppen. Cementindustrin ligger sämre till och har tvingats köpa utsläppsrätter för att upprätthålla sin produktionsnivå.

Länge låg priset på utsläppsrätterna på fem-sju euro per styck, men efter några justeringar av regelverket 2018 for det upp till 25-30 euro, där det sedan dess legat. Konsekvensen har i första hand blivit en utslagning av kolkraftverk, som nu i snabb takt ersätts av vind- och gaskraftverk. 2019 var utsläppen från energianläggningarna inom systemet 13 procent lägre än 2018.

Efterhand som utgivningen av utsläppsrätter stryps kommer även industrin att behöva ställa om. Hybrit-projektet, där SSAB, LKAB och Vattenfall gemensamt utvecklar en ståltillverkning baserad på vätgas istället för kol, är ett sätt att möta de nya kraven, LKAB:s jättesatsning på fossilfri järnsvamp är ett annat.

Genom den typen av offensiva satsningar kan utsläppen tas ner till hållbara nivåer samtidigt som konkurrenskraften och sysselsättningen kan upprätthållas. Klimatsatsningar krävs för att hejda klimatförändringarna, men de är också avgörande för jobb och sysselsättning. Hittills har utsläppshandeln och EU:s krav på bilar gynnat svensk industri. För att den trenden ska fortsätta måste vi hålla uppe förnyelsetakten. För klimatets skull, men lika mycket för jobben.