Subventionerad kärnkraft är ett hot mot demokratin

Dagens ETC:s granskning av regeringens kärnkraftsplaner visar med smärtsam tydlighet hur vår energipolitik kidnappats av särintressen. Medan klimatkrisen förvärras och behovet av rättvis omställning är akut, väljer regeringen att skänka mångmiljardbelopp till en energiform som är långsam, dyr och odemokratisk. Det är en väg som hotar både klimatets framtid och civilsamhällets möjligheter att påverka.

Att förlita sig på ny kärnkraft för att klara klimatmålen är inte bara orealistiskt, det är farligt. De första reaktorerna förväntas stå klara först runt 2035–2045, alltså långt efter att vi behöver ha halverat våra utsläpp. Under tiden binds resurser upp i storskaliga projekt som tränger undan snabba, decentraliserade lösningar som sol, vind och energieffektivisering, lösningar som skulle kunna bygga lokal demokrati och energirättvisa här och nu.

Den politiska prioriteringen av ny kärnkraft bygger dessutom på ett uppblåst antagande om framtida elbehov. Regeringens målsättning om 300 TWh per år är inte förankrad i en bred energianalys utan speglar i hög grad ett scenario där Sverige ensidigt förväntas bära en oproportionerligt stor del av Europas framtida elproduktion. Energimyndigheten har i sina långtidsprognoser istället visat att vi kan klara energiförsörjningen med hänsyn till både klimat, miljö och urfolks rättigheter, genom ett mer balanserat och behovsanpassat system.

Det är här den verkliga diskussionen borde ligga. Ska Sverige gå i riktning mot maximal elproduktion på bekostnad av lokala och ekologiska värden, eller ska vi välja en väg som respekterar sociala och miljömässiga gränser och investerar i resiliens och rättvisa?

Internationella erfarenheter visar dessutom att storskaliga satsningar på ny kärnkraft ofta försenar utbyggnaden av förnybara energikällor. I länder där stora resurser riktats mot nya reaktorer har utvecklingen av sol- och vindkraft i många fall stagnerat, inte på grund av teknikens potential, utan för att det politiska och ekonomiska utrymmet snävats in.

Vad vi behöver är investeringar i energisystem som stärker lokalsamhällen, skapar jobb och möjliggör ett hållbart liv inom planetens gränser.

Samtidigt saknas transparens i hur beslut om subventioner och investeringar fattas. Det skapar en ökad risk för intressekonflikter och korruption. Att dessutom öka beroendet av teknik och leverantörskedjor där auktoritära aktörer – inklusive Ryssland – spelar en central roll, är ett säkerhetspolitiskt risktagande som förtjänar långt större uppmärksamhet än det hittills fått.

Den rättvisa klimatomställningen kräver ett starkt civilsamhälle och bred folklig förankring. Istället ser vi nu hur miljörörelsens förutsättningar försämras, hur biståndet skärs ner, hur internationellt samarbete förminskas och hur klimat- och miljöfrågor kopplas till säkerhetspolitiska narrativ snarare än solidaritet och ansvar.

Omställningen är inte bara en teknisk uppgift, det är en demokratisk process. Att bygga nya kärnkraftverk utan folkligt stöd, med hjälp av statliga subventioner och utan en helhetsanalys av miljökonsekvenser och höjda elpriser, underminerar både förtroendet för klimatpolitiken och människors rätt att påverka sin framtid.

Vi har inte råd att vänta på dyr kärnkraft. Vad vi behöver är investeringar i energisystem som stärker lokalsamhällen, skapar jobb och möjliggör ett hållbart liv inom planetens gränser. Det är tid att ta tillbaka kontrollen över energipolitiken – inte överlämna den till Vattenfall, Fortum och Westinghouse.

Det är också tid för civilsamhället att höja rösten. För om vi tiger nu, kommer vi i framtiden inte bara ha förlorat tid utan också vår möjlighet att tillsammans skapa en hållbar värld.