Debatt: Stora brister i arbetet med de som utsätts för våld

Våld i nära relationer är ett stort och omfattande samhällsproblem och är klassat som ett folkhälsoproblem. 

Sverige har idag en tydlig lagstiftning på området. Det är kommunernas socialnämnder som sedan 2007 har det uttalade huvudansvaret för att hjälpa våldsutsatta vuxna och barn. Landets kommuner, stora som små är således ålagda att förebygga och skydda vuxna och barn mot våld, att motverka ett av vår tids stora folkhälsoproblem.

Men hur går det för kommunerna? Den 17 januari kom en ny granskning från IVO om hur arbetet med våld i nära relationer fungerar i landets kommuner. Redan 2012–2013 gjorde IVO en liknande granskning som visade på stora brister men framför allt på att skillnaden i handläggningen mellan landets kommuner var alltför stor. Det tycktes vara ett lotteri för den våldsutsatta huruvida hon fick den hjälp som hon behövde och hade rätt till. Vad har då hänt under de senaste sex åren, sedan granskningen gjordes? Har lagstiftningen implementerats och har socialsekreterarna fått bättre förutsättningar att bedriva en rättssäker handläggning? Får de våldsutsatta och deras barn idag den hjälp de har behov av och rätt till?

Många socialarbetare vi möter i vårt arbete vittnar om att de fortfarande inte har rätt förutsättningar för att göra bedömningar, utreda behov och ge rätt hjälp. De möter i sitt arbete bottenlösa behov, maktlöshet, rädsla och påtagliga risker för att deras klienter ska utsättas för allvarliga brottsliga handlingar. Samtidigt får de ofta höra från organisationen att de gör för mycket, att de ska göra så lite som möjligt, att våldet inte får kosta eller uppta mer resurser i form av arbetstid och personal. Många upplever även att våld mot kvinnor och barn systematiskt förminskas, att våldet, våldets konsekvenser och riskerna för fortsatt och dödligt våld inte tas på allvar.

I vårt arbete kan vi även se att barns berättelser kring våld för-minskas. Man tar inte ställning mot våldet utan konstaterar inte sällan att ord står mot ord. Inte sällan tvingas den våldsutsatta att samarbeta med förövaren kring barnen och barnen tvingas träffa den förälder de är rädda för. 

Våld i nära relationer tycks således, trots stora satsningar från politiken, och tydlig lagstiftning fortfarande inte vara jämställt med andra sociala problem. Alltför ofta är det enskilda socialarbetare, så kallade eldsjälar, som ser till att skydda och ge stöd. Som försöker leva upp till de lagstadgade kraven och som ofta trollar med knäna för att ordna en säker och stabil framtid för de våldsutsatta och deras barn.

IVO:s nya granskning tycks bekräfta våra erfarenheter och de vittnesmål vi möter. Granskningen visar att ett flertal kommuner brister i sin handläggning av dessa ärenden. Det saknas bland annat tillräckligt med personal med rätt kompetens, skillnaderna i handläggningen och utredningarna är olika i olika kommuner och det saknas också mål och kartläggning av arbetet med vålds-
utsatta i flera kommuner. Dessa brister kan medföra allvarliga konsekvenser för den som är våldsutsatt men också för barnen. I värsta fall kan det leda till dödligt våld och till att barn i står helt skyddslösa i förhållande till en våldsutövande förälder.

Arbetsområdet våld i nära relationer är i relation till andra sociala problem ett relativt nytt arbetsområde och förändring tar tid. Men nu är det dags att gå från ord till handling. 

För att bygga ett hållbart och rättssäkert socialt arbete med våldsutsatta och deras barn behöver kommunerna en gång för alla ta till sig lagstiftningen men även all den forskning, kunskap och erfarenhet som finns att tillgå och utifrån detta bygga strukturer och rutiner med ett ständigt närvarande säkerhetstänk där våldet alltid tas på allvar.

Men framför allt behöver kommunerna ta tillvara på alla de socialarbetare som idag arbetar med frågan. Ta tillvara på deras kompetens, engagemang och ge dem möjlighet att arbeta hållbart.

Sist men inte minst bör arbetet med våldsutsatta nu byggas upp efter devisen att vi hela tiden måste göra så mycket som möjligt! Arbetet med att skydda människor från våld och dödligt i nära relationer måste få ta tid och resurser i anspråk.