Debatt: Socialdemokratin måste orka ett globalt folkhem

Från höger, till vänster och till mitten målas en och samma bild upp: läget är ansträngt och välfärden håller på att kollapsa. Men välfärden gick på sparlåga långt innan hösten 2015. Med 140 miljarder tagna ur välfärden under Alliansens styre, varav majoriteten gick till skattesänkningar, blev det smärtsamt tomt i leden bland välfärdsarbetare. Det undgick ingen. Socialdemokraterna drev då med rätta en opinion om att välfärdsstaten höll på att urholkas, en bild som inte ens Alliansen kunde värja sig mot och denna opinion satte tillslut Socialdemokraterna vid makten. Problemet är att välfärden fortsatt gå på sparlåga. Den socialdemokratiska ledningen knöt en tvångströja runt sin politik genom att vägra riva upp ett enda av Alliansens skatteavdrag eller för den delen någon del av de finanspolitiska ramverken vilket omöjliggjort en lånefinansiering. Sen kom flyktingarna, till en redan hårt ansat välfärd.  

I det socialdemokratiska hjärtat värker det att se en välfärd som inte klarar det vi byggt den för. Ordet ”tältläger” skickar kalla kårar utmed varje socialdemokrats ryggrad. Välfärden byggdes för att hålla hög kvalité, både för den med en tjock och för den med en tunn plånbok. I ett socialdemokratiskt Sverige finns inget parallellsamhälle med utstötta, förpassade att leva under usla förhållanden. Men samma välfärdsstat är starkt ogillad på den liberala kanten. De ser framför sig en arbetarklass som alla lever under osäkra förhållanden. De vill förstärka samhällspyramidens konturer och bredda dess bas. Fler längst ner, färre i mitten och få högst upp. Det ska göras med dåliga löner och med sämre möjligheter.  För dem är det en verklighet som ska bejakas snarare än bekämpas – ju förr desto bättre. Det är därför liberaler som Annie Lööf och Johan Norberg pratar om att människoliv måste gå före att rädda ett system. Det låter cyniskt men frågan man osökt kommer att tänka på är vad de prioriterar mest – människoliv eller att riva ett system de föraktar, en gång för alla?

Sådär är spelplanen, en välfärd i kris. Antingen räddas den genom att försvåra för människor att söka sin tillflykt här. Eller som liberalerna, välkomna människorna som söker fristad här och hoppas att på att systemet kommer kollapsa till förmån för den låglönesektor de så länge suktat efter. Vi menar att det finns en tredje väg.

Enligt vår mening gör Socialdemokraterna en felbedömning. Efter bilden på Aylan Kurdi publicerades reste sig hela Sverige för att ropa Refugees welcome! Den solidaritet som visades då begränsas av de förslag som läggs nu. Samtidigt måste vi ta medborgarnas oro på allvar. Det är direkt oförskämt att be människor att öppna sina hjärtan när ingen berättar för oss vem som ska öppna plånboken. Vi behöver inte höra fler domedagsprofetior – vi vill veta om vi har råd att vara medmänniskor.

Socialdemokratin ska vara mycket tydlig på denna punkt – vi har råd och det inte är våra medmänniskor som flyr hit som urholkar vår välfärd.

Det finns mer pengar i Sverige än någonsin, kapitalet har tjänat enormt på globaliseringen ändå beskattas de oförskämt lågt. Sverige har bland de lägsta bolagsskatter inom hela OECD, lägg därtill att vi har en monstruös skatteflykt där skatteverket har uppskattat att närmare 400 miljarder kronor göms utomlands – pengar som tillhör det svenska folket och den svenska staten. Det är denna skatteflykt vi inte har råd med, inte våra medmänniskor.

Som så många riktigt påpekar så krävs det mer än pengar för att kunna förse oss som bor här och de som kommer hit med nödvändiga välfärdstjänster. Det krävs bland annat tid att utbilda alla de lärare och att bygga alla de bostäder som kommer behövas.

Här behöver Socialdemokraterna skilja på temporära lösningar och fasta. Att bygga bostäder som inte håller den standard vi kräver i Sverige är inte ett alternativ. Det är att permanenta ett parallellsamhälle. Här kan istället extraordinära insatser men framförallt temporära aktualiseras. Allt ifrån tidsbegränsade barackvistelser och att privatpersoner hyr ut måste tas i beaktande samtidigt som vi effektivisera byggandet av nya bostäder. Detta kräver kreativitet, men huvudsakligen krävs det att vi socialdemokrater förlikar oss med tanken att vi inte längre lever i 1940-talets Sverige. I en globaliserad värld krävs det att solidariteten är global, ett annat folkhem måste byggas. Ett starkare, ett mer robust och ett som vågar extraordinära insatser när extraordinära omständigheter kräver det.

Socialdemokraterna vågade inte kräva kapitalet på pengar före strömmen av skyddsbehövande. Den kan nu inte vägra ta ansvar för de människor som kommer på grund av för sent tillsatta åtgärder. Det duger inte.

För hur vi än rättfärdigar det så döljer det sig människor bakom termer som ”volymer”, människor som riskerar att dö. Den rådande flyktingsituationen kan istället vara katalysatorn som får socialdemokratin som helhet att hitta tillbaka till grunden till välfärdsstaten - att alla får efter behov och ger efter förmåga. Nu ska vi bara inkludera fler i alla och faktiskt våga kräva mer av de som har förmåga att bidra till vårt gemensamma, det är välfärdsstaten 2.0.

Shaniaz Hama Ali

Finanspolitisk talesperson SSU

Maria-Elsa Salvo

Vice ordförande SSU Stockholm

Amne Ali

Ledmot Stockholms Kommunfullmäktige