Debatt: Släpp personjournalistiken och bevaka politiken

Nu är äntligen Regeringsbildningen över. I ett halvår har svenskarna följt politikernas kamp om makten. En nödvändig medierapportering om än bortkopplad från pudelns kärna. 

Makten utgår från folket heter det i Regeringsformen. Syftet med den liberala demokratin är att valda politiker representerar folkviljan i samhällsutvecklingen. Utifrån syftet går det att förstå grundvalen som är medborgare så pass insatta i samhällsfrågor att de tillsammans kan fatta välgrundade beslut. 

Det är utifrån den idéen journalistiken finner sin roll som tredje statsmakt. Dels för att bevaka maktens mekanismer, dels för att ständigt väcka det sinne som sover. Vad populister gör är att axla rollen som representant för folket även om deras politiska agerande utmynnar i något annat. God journalistik resulterar i väljare som genomskådar populisten.

Men det är svårt att i förtid genomskåda den politiker som inte håller sitt ord. Det är något som få har gjort under regeringsbildningen. Moderaterna skulle aldrig dela säng med SD, Socialdemokraterna har blivit till borgare och Liberalerna övergav sin ideologi om individuella fri- och rättigheter långt innan valet var avgjort. Att stanna kvar i Riksdagen genom att lova hårdare tag var för dem viktigare än att stå upp för partiets ideologiska innebörd. 

Maktens förhandlingar generar konsekvenser för partiernas politik. Visst är det parlamentariska statsskicket i sin grund en fråga om förhandling. Det måste förstås. Men fri hyressättning för nyproduktioner är ett första steg mot dyrare hyror oavsett om du bor på Östermalm eller i Tensta. En dålig affär för alla förutom finansen. Det kan endast ses som ett socialistisk svek i ett land som redan tågar mot ett alltmer ojämlikt samhälle.

Nu behöver medierna släppa personjournalistiken och bevaka politiken. Även om det är arbetsamt. För i USA har medierna blivit till Trumps marionetter genom att följsamt rapportera om de uttalanden som syftar till att leda samhällsmedvetandet bort från de politiska besluten. Det följer samma logik som när svenska medier finner nyhetsvärde i att rapportera om lila kavajer och Amanda Linds frisyr under valets viktigaste dag.

Tidsandan är en klickjournalistik som förargar och fördummar. Men det spelar egentligen ingen roll om Lööf och Åkesson ogillar varandra. Vad som spelar roll är deras politiska handlingar. Journalistik är att uppmärksamma riksdagens gemensamma svek när en enad befolkning är emot ett danstillstånd som trots antagen motion ändå inte lagstiftas bort. God journalistik är mer än kvantitativa mätningar eftersom en tankeväckande artikel verkar inombords.

Politikernas allvarsamma lek är äntligen över och samhällsmedvetandet behöver medier som förtjänar den respekt de med lampa och lykta söker. För utan förtroende förlorar medierna mening. Och den liberala demokratin blir alltmer illiberal i sin väg mot ett statsskick som utgår från makten men inte folket.