Debatt: Skriken färdades tusentals mil

Hur sover alla om nätterna? Jag drömmer om döden varje natt. Ibland dödas jag. Ibland ett barn. En gång var det Shervin. Shervin som blivit symbolen för hopp. De slog ihjäl honom på Evin-fängelset i Iran. Det tog två dagar för mig att komma över den sorgen. Även om jag i mitt vakna tillstånd vet att hans namn blivit för heligt för att förintas. Kända namn har tagit hans namn. Hans namn har blivit ett namn. Ett namn ingen vågar avrätta. Tänk om vi gjorde samma för alla de andra människor som dödats.

Jag slås ofta av sorgen som mödrarna som förlorat sina barn måste känna. Jag beundrar deras styrka. Men det är en styrka ingen mor någonsin ska behöva känna. Som 10-åriga Kian Pirfalaks mamma, Zaynab, som vittnade om hur hennes barn blivit ihjälskjutet under en bilfärd med familjen. Zaynab tvingades, under våld och hot, förneka detta i nationell TV. Zaynab, vi beundrar dig! Men ingen vill föreställa sig smärtan du måste utstå för varje andetag ditt barn inte kan ta.

Vi exiliranier minns när vi hörde om gasattackerna mot flickskolor. Välplanerade attentat mot hundratals skolor. Där män samlades utanför klassrum för att slänga in kemiska gaser och barrikera dörrarna. Paniken bland barnen, som var allt från 8 till 18 år gamla, steg i takt med att den giftiga gasen spred sig genom deras kroppar. Skriken färdades tusentals mil. Ändå kom inte hjälpen.

Där kommer vi ifrån: Vuxna som ser barn som jämlika. Men ändå som underordnade. Som en förlängning av det egna uppblåsta egot. Lyd, annars slår vi ihjäl dig. En sann historia. Eller, många sanna historier.

Som 16-åriga Sarina Esmaeilzadeh. 15-åriga Seyed Mehdi Mousavi. 14-åriga Sajjad Jafari. 17-åriga Arnika Ghaem Maghami. 16-åriga Sarina Saedi. 15-åriga Asra Panahi. 17-åriga Setareh Tajik. 14-åriga Parmis Hamnava. Hundratals barn och unga som mött döden genom hårda batongslag. Tänk skräcken, att ha din lilla kropp omgiven av stora beväpnade män. Du stirrar ut mot din död. Du vet vad som kommer komma. Du minns historierna om barn som dödats på samma gator som du nu står övergiven på. Allt du vill, är att ha din mamma. Att den stunden ska vara en mardröm som du kan vakna upp ur. Om du bara kunde höra din moders trygga röst och känna hennes varma hand mot din kind. Allt du vill, är att ha din mamma. Allt du får, är män som torterar och våldtar din lilla kropp. För att sedan slänga din sönderslagna kropp i ett dike. Medan din mor, far, syskon, kusiner, mostrar, fastrar, morbröder och farbröder söker efter dig i timmar som omvandlas till dagar.

Dina klasskamrater stirrar på din tomma plats och undrar om du har mött samma öde som de andra barn ni pratat om. I dagar och veckor undrar alla var du är. Alla hoppas på att du sitter fängslad någonstans. Alla vet att din lilla kropp ligger livlös någonstans.

Tills din familj får samtalet ingen vill få. Din kropp kan hämtas på bårhuset. Där är det andra män med andra vapen som avgör om din kropp ska släppas fri eller fortsätta hållas fången. Har din familj tur, kan de få ut din kropp innan den ”försvinner” igen.

”Turen” Kians mor hade, som knackade på varje granne och åkte till varje närhandel, i jakt på is. Kians lilla kropp fick inte vara kvar på bårhuset och väntade på att bli begraven. I deras hem.

Barnen förde med sig en revolution som folket knappt vågat drömma om under 40 år. Och vi svek dem. Vi ska inte svika dem i döden. De får inte ha tagits ifrån oss i förgäves.