Debatt. .

2015-05-22 10:57
Elever på Söderkullaskolan i Malmö diskuterar gymnasieval.  Bild: Daniel Nilsson/TT
Elever på Söderkullaskolan i Malmö diskuterar gymnasieval.

Skolan lurar våra ungdomar

Praktiska program som inte har material att arbeta med, lärare som tappat engagemanget och elever som inte tycker att det är någon mening att komma till skolan – är det så här den svenska gymnasieskolan fungerar?
   Det undrar Margrethe Brynolf, som undervisar på yrkeslärarprogrammet.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Som universitetsadjunkt vid högskolan i Kristianstad och som lärare på yrkeslärarprogrammet, (dessförinnan på gymnasielärarprogrammet), är jag ute och besöker och observerar de blivande lärarna när de gör sin praktik. Under de senaste åren har jag totalt besökt 48 olika gymnasieskolor, från Ystad i söder till Stockholm i norr. Det som jag uppmärksammat under dessa besök är att skolornas kvalitet drastiskt skiljer sig åt.

Det är företrädesvis de olika yrkesprogrammen jag har besökt, men där de har delat lokaler med övriga gymnasiet har jag också haft möjlighet att få se lokalerna och få prata även med kärnämneslärarna. Andra skolor har skilda lokaler och där finns det ibland vattentäta skott mellan de olika lärargrupperna. Även om det här är ett bekymmer i sig, så är det inte det som främst slår mig när jag besökt dessa skolor.

Kvaliteten mellan de olika gymnasieskolorna skiljer sig framför allt på tre punkter. Den första är tillgång till utrustning och material. Den andra är lokalernas utformning och möjligheter att genomföra en undervisning med kvalitet. Den tredje är hur man samarbetar i arbetslaget och hur man arbetar med kursplaner och bedömningskriterier.

Jag har sett byggprogram med tio pelarborrmaskiner, en hyvelbänk, en cirkelsåg och en bandsåg. Frågan man kan ställa sig är om det går att utbilda blivande snickare, murare eller plåtslagare med denna maskinpark. Mitt svar är nej, även om jag inte har den bakgrund som kanske behövs för att bedöma vilka verktyg som krävs. Jag kan bara torrt konstatera att jag, hemma i min källare, har fler snickerimaskiner och verktyg för familjens behov.

På en annan skola hade man ett byggprogram utan några som helst verktyg. Det kanske går om eleverna tillbringar alla sina byggtimmar ute på ett företag, som ambitionen var. Tyvärr lyckades de inte ordna platser till alla. Vad gjorde då resten av eleverna? Ja några satt i korridoren eller i fiket medan andra uteblev helt.

Detta var också den bild jag mötte på en tredje gymnasieskola, på just byggprogrammet. Vid mitt besök fanns den blivande yrkesläraren och handledaren på plats, men inga elever dök upp. På frågan varför de inte kom fick jag svaret att eleverna upplevde det som meningslöst att komma, eftersom de inte hade något att göra. Efter att ha läst vad som ingår i kursplanerna om vad eleverna ska lära sig, så fann jag svaret otillfredsställande. Förklaringen var att Arbetsmiljöverket stoppat arbetet med att bygga bodar, som andraårseleverna byggde hos en tredje part, redan i augusti. Därefter har de inte haft någonstans att vara. På skolan finns en mindre bygghall, med plats för en liten bod som årskurs 1 eleverna håller på att förfärdiga. Där fick andraårseleverna inte plats. I anslutning till den mindre bygghallen finns en större som man hyrt under tidigare år. Den hallen anses idag vara för dyr och istället letar skolan efter en billigare lokal där de kan vara. Vid mitt besök i mars var lokalfrågan fortfarande inte löst.

På ett annat program, en annan skola, registrerade sig eleverna på datorn när de kom till skolan. De betraktades då som närvarande. Däremot var det svårt att väcka dem när det var dags för rast. Både jag och läraren betraktade dem som frånvarande, men skolledningen menade att de var närvarande eftersom skolan annars skulle mista skolpengen för dessa elever.

På ett elprogram hade läraren scannat in en lärobok som eleverna satt och läste i på lektionerna. De fick se bilder på bland annat hur man drog elledningar, men skolan saknade medel för att eleverna skulle få träna på att dra elledningar eller göra kopplingar själva. Det skulle de få göra när de kom ut på sin arbetsplatsförlagda utbildning på ett företag. Frågan är om företagen är så intresserade av att ta emot elever som inte kan det mest elementära. Troligen var inte heller eleverna särskilt motiverade eftersom lärarens uppgift till stora delar gick ut på att gå runt och få eleverna att göra uppgifterna. Deras intresse låg istället på Facebook och Youtube. Två elever skröt för mig om att de brukade försöka hacka sig in på olika företag och att läraren inte förstod vad de höll på med.

En annan pedagogik som jag har mött på ett par skolor är att alla lektioner är planerade centralt. Lärarens uppgift är att gå igenom den centralt planerade lektionen och se till att eleverna gör uppgifterna på datorn, där det automatiskt registreras att de genomfört lektionen. Lektionernas texter går även att läsa på nätet, så att de elever som inte orkar komma till skolan kan läsa dem och göra uppgifterna hemma. Vid ett av mina besök gick läraren igenom texten på datorn, samtidigt som denne försökte väcka de elever som sov, varefter de fick uppdraget att gå till datorsalen och göra uppgifterna. På rasten lyckades läraren väcka alla de som sov, vilket var fem av totalt tolv elever. Att de var så trötta berodde på att de suttit uppe hela natten och spelat datorspel. ”Så här är det”, förklarade handledaren lite generat efteråt. Rektorn som jag också pratade med ansåg att detta var elevernas eget ansvar. Dessutom var det inget problem, menade han, eftersom allt material fanns på datorn och eleverna kunde ju göra uppgifterna vid ett annat tillfälle.

Detta system betraktas som rättssäkert. Man menar då att man har kontroll och vet vad varje elev har gjort och vad de kan. Men var finns dynamiken, kreativiteten, energin, glädjen? Och var finns lärarens profession? För i den ligger det ju att vara den som väcker eleverna, i dubbel bemärkelse.

Genom att skapa relationer och genom den dynamik som finns hos enskilda elever och i gruppen skapar läraren det utrymme som behövs för att lärande ska kunna ske. Det är lärarens uppgift att anpassa undervisningen till gruppen och de enskilda elevernas behov, att motivera genom sitt eget engagemang utifrån sina egna kunskaper. Hur gör man det om man slaviskt måste följa en centralt planerad lektion? Hur lätt är det inte då att även läraren tappar engagemanget och meningen med uppdraget?

Det är i variationen, i möjligheten att ta upp det som är aktuellt, i det som fångar gruppens intresse som läraren skapar de där magiska tillfällena när engagemanget lyser i ögonen, när eleverna börjar förstå hur saker hänger ihop och då de börjar ta ansvar. Jag har sett det flera gånger och det är med djup tillfredsställelse jag betraktar detta engagemang på många av de skolor jag besöker. Det är där skolan är ”på riktigt” och där jag, om jag vore arbetsgivare, gärna hade anställt dessa elever.

Lika beklämd är jag när lämnar en skola som jag upplever lurar eleverna. För det är väl det skolan gör när den inte ställer krav, inte är intresserad av att skapa en skola där våra ungdomar får utvecklas och växa på flera plan. Det är knappt vi kan kalla det förvaring eftersom våra ungdomar antingen uteblir helt eller ger upp. Oavsett vilket så är det våra ungdomar som är de stora förlorarna eftersom de tappar tron, både på sig själva som odugliga, men också på vuxenvärlden och på samhället i stort.

Av mina 40 besök (fördelade på 35 skolor) måste jag dock konstatera att flertalet har en bra utbildning. Till och med mycket bra. Bra lokaler, bra material och materiel, bra undervisning, med engagerade och kunniga lärare och elever som är intresserade och ansvarstagande.

På varje skola jag har besökt har jag försökt studera hur utbildningen har lagts upp utifrån de förutsättningar som finns. Bland de fem absolut bästa skolorna är fyra kommunala och en stiftelse och de fem katastrofskolor som jag besökt är alla friskolor. I mellanskiktet finns både privata och kommunala skolor.

Vad beror detta på? Frågan är komplex och jag har givetvis inte alla svar, men en viktig aspekt är så klart det kortsiktiga perspektiv som allt för många friskolor visar upp genom att inte återinvestera överskottet. När företag väljer att ta ut en vinst istället för att anställa kompetent personal och utrusta sin skola så är det eleverna som är de stora förlorarna. En annan aspekt är kunskap om hur barn och ungdomar fungerar och om hur man skapar en lärandemiljö.

Mitt underlag är givetvis alldeles för litet för att kunna dra några generella slutsatser. Är mina observationer bara tillfälligheter eller finns det några samband? Det hade behövts en bred, vetenskaplig utredning och analys för att kunna bedöma tillförlitligheten i mina studier för att kunna bedöma hur svensk gymnasieskola idag ser ut.

Min analys utifrån det jag har sett och studerat är att de flesta friskolor visserligen har en rektor, men dessa kommer ofta inte från skolans värld. Det betyder att de saknar kunskap om vad det innebär att driva en skola med allt vad det innebär. Min uppfattning är också att de ofta har nyutexaminerade och obehöriga lärare. De saknar de där ”gamla rävarna” som har varit med ett tag, som vet hur man skapar relationer med ungdomarna och vet hur man dessutom får dem att bli intresserade och engagerade av ett ämne.

Det blir som att varje ny friskola ska uppfinna hjulet på nytt, utan att ta del av den beprövade erfarenhet som faktiskt finns inom den kommunala skolan. För att kunna uppfinna hjulet om och om igen krävs det resurser och utbildning, vilket inte avsätts.

Eftersom jag möter lärare och rektorer i många av mina andra utbildningar hör jag ju också att de duktiga lärarna i stor utsträckning försvinner från friskolorna och söker sig till de kommunala skolorna, eftersom man där upplever att man har bättre förutsättningar.

Det vi bör fundera över är vad det är för utbildning vi vill att våra ungdomar ska få. Vill vi öka segregationen, skapa förlorare eller vill vi att våra ungdomar ska få en tro på sin egen förmåga genom att skapa en skola som tar dem på allvar. Var finns den likvärdiga skolan som skollagen kräver?

Margrethe Brynolf 
Universitetsadjunkt på Högskolan Kristianstad och med 40 års erfarenhet från skolans värld.