Opinion
Debatt: Skadlig tystnadskultur runt vårt gruvberoende
Dagens ETC.
Berättelsen om framtiden ska vara given och det är i norr den utspelas, Sveriges största industriella satsning genom tiderna. Stål ska bygga välstånd även imorgon. Bakom stålet står gruvan och ett gruvberoende som bara växer. Men stål bygger inte allas välstånd och en gruva räddar inte klimatet. Den diskussionen måste rymmas i vår demokrati, skriver professorerna Tommy Jensen och Johan Sandström.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
I ett flerårigt forskningsprojekt, Organisering av berg (finansierat av det statliga forskningsrådet för hälsa och arbetsliv, Forte), studerade vi statens Kirunagruva. Vi frågade vad som dras in i en gruvas arbetsprocess. Vi hamnade under jord, ovan jord och utanför grindarna. I boken ”Gruvans makt” (Black Island Books, 2021) försöker vi skapa en mer nyanserad grund för samtalet om samhällets gruvberoende och dess roll att skapa välstånd.
Samtalet behövs då det finns en tystnadskultur runt gruvberoendet, en rädsla för att ställa frågor, till exempel om vems välstånd det egentligen handlar om. De som frågar riskerar att uppfattas som motståndare till gruvan och stålet, och därmed även till tillväxt, innovation och framsteg. Vart gruvindustrin står är tydligt, men även staten står oblygt på industrins sida.
De som avviker från berättelsen kritiseras hårt, så även forskare. LKAB:s ledning nekade oss tillträde till gruvområdet. Vi undrade varför och fick höra av den dåvarande styrelseordföranden Sten Jakobsson att LKAB, ägt av staten, inte har något ansvar att släppa in oss. LKAB är som vilket företag som helst. En chef i koncernledningen meddelade oss att det är LKAB som ska ställa forskningsproblem åt forskarna och att forskning ska vara nyttig för bolaget. På näringsdepartementet lyssnade man förstående, men sa sig inte kunna göra något. I Norrbottens Kuriren, Sveriges Radio P4 och i ett mejl till Fouad Youcefi på SVT, blev vi av bolaget beskrivna som opinionsbildare som ljugit oss in på området.
Vem får egentligen komma till tals när det gäller berättelsen om den svenska gruvan och den gröna omställningen? Om detta råder en kamp där andra perspektiv och handlingsvägar som finns hos människor i Kiruna och på andra platser i Sverige förtrycks och osynliggörs.
Givet de ojämna maktförhållandena som råder mellan LKAB och övriga aktörer i Kiruna är det påfallande att staten, som kan utjämna dessa förhållanden, är så tyst. Den agerar genom att inte agera. Vi skriver i boken:
”Att staten genom sitt bolag låter gruvan styras av ett fåtal gruppers idéer och behov är inte bara ett lokalt, demokratiskt problem. Det pekar på ett demokratiskt underskott i hur våra nationella mineralfyndigheter exploateras.”
Alla svenskar är en del av gruvberoendet och nu förväntas vi mobilisera för att säkra kompetens, infrastruktur och elförsörjning. Notan till skattebetalarna är enorm. De fyra nu mest omtalade projekten i det nya industriella komplexet kommer att kräva 85 terawattimmar el, över halva Sveriges elförbrukning.
Ett välmående politiskt system måste kunna skapa legitim kapacitet att handla kollektivt utan att kväva politiken eller sudda ut motstridiga intressen. Sveriges riksdag behöver ta tag i frågan om det demokratiska underskottet. Varför inte börja med att följa innehållet i det statliga ägardirektiv som redan finns? I ett större perspektiv behöver statens roll och agerande i Sverige utredas. Vi kan inte vara nöjda med den företagsekonomiska staten som vill styra över ett Sverige AB.
