Debatt: Självklart är det rätt att stämpla ”brun” på folkhemsfascisterna i SD

Av SD:s totalt cirka 30 000 medlemmar har cirka 330 förtroendevalda SD-politiker avslöjats med rasism eller fascism under de elva år partiet suttit i riksdagen (cirka tre i månaden). Dessa avslöjanden uppgår i en hel procent av den totala medlemsskaran.

Dessa är bara de individer som tidningarna snappat upp, eftersom de tagit sig uppåt i partihierarkin. Man kan därmed med statistiken i ryggen lugnt säga att högerextrema åsikter inte utgör något hinder för att klättra i graderna inom SD. Så länge man inte blir påkommen förstås, och blir obekväm.

Det finns en övre gräns för hur många ”enskilda fall” man kan prata om innan det bara blir dråpligt att säga att det inte finns en brun partikultur. Om Jimmie Åkesson någonsin menat allvar med att rensa ut "det bruna" så har han som partiledare misslyckats kapitalt.

Då har vi inte ens gått in på de mest spektakulära fallen, ekonomisk-politiska talespersonen och för detta skinnhuvudet Oscar Sjöstedts judeskämt, Haningegruppledaren och riksdagskanslisten Dennis Asklings flagranta nazism, före detta partisekreteraren Björn Söders identitära uteslutande av judar från att ta del i svenskheten, partitoppen Richard Jomshofs öppna islamofobi, och så naturligtvis Jörgen Fogelklou, som Åkesson nyligen försvarade i Ekots Lördagsintervju.

Dessa personer har samtliga nått partiets absoluta toppskikt under Åkessons tid som partiledare. Med undantag för Dennis Askling är de alla inne i värmen. Till skillnad från partiets medlemmar ute i periferin kan dessa invigda säga vad som helst utan risk för att bli petade.

Fastän SD:s starkaste väljarfästen är ute på landsbygden är de samtidigt Sveriges mest extremt centralstyrda parti. Alla som inte tillhör den lilla partieliten är potentiella bondeoffer närhelst det passar för att putsa på den mediala framtoningen. Man offrar glatt hundra lokalpolitiker för att ha råd att behålla en Fogelklou.

Därför skorrar det falskt när Jimmie Åkesson i söndagens partiledardebatt spelar upprörd över att bli kallad ”brun”. Ofta anförs det att problemet med SD är de så kallade ”bruna rötterna”, de aktiva nazister som bildade partiet. Men Åkesson tillhör i allra högsta grad själv dessa rötter. Han gick med i ett parti som heilade öppet på gatorna, och har sedan avancerat till att idag vara en av Sveriges mäktigaste politiker.

Han har nått den positionen genom två strategier: Först konsekvent och metodisk förnekelse. Han förnekar rasismen i partiet, han förnekar att han själv gick med när SD var öppna nynazister, förnekar att partiet än idag organiserar en hel flora av hatsajter och propagandakanaler på nätet.

Därefter lika konsekvent och metodiskt offerskap. Avslöjanden om grov rasism kallas för mediala förföljelser, granskningar av oegentligheter i SD:s bolag kallas för politiskt kampanjande, etiketteringar av hans och andras uttalanden kallas oförskämdheter.

Det är dags att genomskåda retoriken.

Det duger inte att Åkesson gång på gång beklagar sig över att bli utpekad som "brun", när han har suttit på partiets absoluta maktposition i 16 år och har haft alla chanser att ändra kursen.

Med sin lite timida framtoning och snart två decennier gamla offerkofta har Åkesson lyckats med vad många mer rabiata sverigedemokrater misslyckats med före honom: skapa en modern, nedtonad folkhemsfascism som går hem i stugorna.

Den kommer vi som kallar oss demokrater att fortsätta peka ut, färgkoda och bekämpa.