Debatt: Sex timmars arbetsdag – ett nyliberalt projekt

Just nu pågår intensiva förhandlingar runt om i landet mellan arbetsmarknadens parter för att förhandla fram nya kollektivavtal. Att det skulle ske en revolutionerande förändring på arbetsplatsen är det nog få som har några förhoppningar om. 

Tidigare i historien har fackförbunden drivit frågan om arbetstidsförkortning som en självklar del av arbetarrörelsen, vilket ledde till att arbetstiden förkortades under större delen av 1900-talet. 

”Den senaste arbetstidsförkortningen gjordes när vi 1976 sänkte pensionsåldern”, för att citera ett mantra från den nutida arbetskritikens golden boy, Roland Paulsen. Sedan händer ingenting på många år, bortsett från ett fåtal forsknings-försök och privata initiativ, fram till de senaste åren då sex timmars arbetsdag uppmärksammats på flera områden i Sverige. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Som blivande socionomer kan vi nämna flera socialtjänster som infört försök med sex timmars arbetsdag, till exempel i Sundsvall och Arboga, vilket har skapat stor uppmärksamhet, inte minst i medierna. 

Försöken har kommit efter en lång tid med socialtjänster som gått på knäna och med skyhöga sjukskrivningstal – något som har resulterat, enligt fackförbundet SSR, i att sju av tio socialsekreterare funderar på en annan karriär. Dessutom rapporterar bland annat SVT om att socialtjänstens kostnader skenar iväg när de tvingas hyra in stafettsocionomer för att fylla personalbristen.

Maria Sveland uttryckte för en tid sedan i sin krönika i Dagens ETC att hon var less på vänsterns försök till att förstå de beteenden och åsikter de ogillar. Vi tror tvärtom att man måste förstå motståndaren för att på så vis kunna besegra den, något vi hade som ingång när vi började fila på vår kandidatuppsats. 

Vi hade då med intresse följt socialtjänsternas försök med sex timmars arbetsdag som dykt upp runt om i landet. Samtidigt var det något som inte stämde då försöken ofta kom på arbetsgivarens initiativ och man kunde läsa hur en arbetstidsförkortning skulle göra ”kunderna” nöjda och socialtjänsten ”konkurrenskraftig” igen. 

Vi intervjuade därför beslutsfattare som varit med och drivit fram en arbetstidsförkortning i två kommuner för att belysa diskursen kring sex timmars arbetsdag. 

Vi hämtade inspiration från Linn Spross avhandling och jämförde också SOU-utredningar från 1996 och 2002, alltså rapporter som representerar statens syn på frågan, med den diskurs politiker och ledning använde sig av. 

Vad vi upptäckte var att frågan om sex timmars arbetsdag hos de intervjuade beslutsfattarna idag nästan uteslutande handlar om en effektivitets- och produktionsökning. Jämfört med hur det från statligt håll tidigare sett ut är detta en häpnadsväckande utveckling. För även om SOU-rapporterna innehöll en effektiviseringsaspekt så var det bara en liten del av kakan med tänkta fördelar som skulle komma av en arbetstidsförkortning. 

Vi fann att arbetsgivaren idag helt bortser från aspekter såsom jämställdhet, hälsa och miljö utan genomdriver frågan för att göra arbetstagarna mer effektiva och utvinna mer av organisationen genom att tillfälligt införa sex timmars arbetsdag med bibehållen arbetsbörda. Införandet motiverades med att förbättra arbetsvillkoren för de anställda, men istället för att fokusera på de goda resultaten kopplat till mer tid för återhämtning för arbetstagarna fokuserade arbetsgivarna snarare på de goda resultaten gällande arbetets organisering. 

Arbetstidsförkortningarna blev därför som ett nyliberalistiskt rallystall där arbetsgivare kunde köra in sina gamla och tröttkörda socialsekreterare för att under sex månader till ett år undergå en rekond och service á la sex timmars arbetsdag, för att sedan rullas ut effektivare än någonsin. 

Efter att den tillfälliga arbetstidsförkortningen avslutats har vi sett att det enda bestående resultatet är arbetsplatsens effektivisering. Nu finns det två timmar varje dag som kan fyllas med nya arbetsuppgifter – vilket är exakt vad som sker. 

För att återkoppla till Svelands ovilja att förstå så vill vi snarare lyfta hur vi med hjälp av just denna vilja att förstå initiativen med sex timmars arbetsdag har kunnat avmaskera hur sex timmars arbetsdag kan användas. Viljan att förstå utgör därför en styrka! Till alla er som hyllar initiativen med sex timmars arbetsdag utifrån denna modell vill vi därför påminna om en kritisk hållning av de framsteg arbetstagarna verkar vinna. 

Tiden är inne för att återigen driva frågan om arbetstidsförkortning, men låt oss göra det genom att dra lärdom av det senaste seklets arbetarrörelse och inte från nutida arbetsgivare.