Debatt: SD måste hålla minst en armlängds avstånd i kulturen

Kultur ska utmana och ­uppröra. Den ska engagera och glädja, uppmana till reflektion och debatt och bidra med perspektiv och erfarenheter som vi annars inte hade nåtts av. Visst, människor uppskattar en del kulturella och konstnärliga uttryck för att de är vackra och underhållande. Man kan tycka att en tavla är fin eller ful och man kan uppskatta folkmusik men avsky hårdrock. Men det är inte den typen av ställningstaganden som ska avgöra vilket utbud vi ska kunna ta del av. 

Många drog därför en lättnadens suck över att uttrycket ”armlängds avstånd” fanns med i Tidöavtalet. Andra var alltjämt skeptiska, för det beror ju helt på vad man lägger i begreppet. Nu har vi kommit till en punkt i debatten där själva begrepp­et armlängds avstånd används för att kapa just den armen.  

Sverigedemokraterna menar nämligen att armlängds avstånd innebär att riktade kulturstöd inte får användas för att främja politiska mål som exempelvis jämställdhet. De använder begreppet för att dra ner på stöd som riktas till minoriteter eller som har skrivningar om att nå nya grupper. SD försöker få oss att tro att det råder ett motsatsförhållande mellan armlängds avstånd och den här typen av riktade stöd eller styrande skrivningar. Det är inget annat än ett sätt att blanda bort korten om vad ett offentligt kulturstöd är och bör vara. 

I en stark demokrati fungerar kulturstödet som ett verktyg för att ge alla människor en röst. I Sverige har till exempel barnkultur länge haft en särskild ställning, och svensk barnkultur står sig också stark, inte minst inom litteratur och scenkonst. Det offentliga stödet spelar stor roll för att främja sådan kultur som på rent ekonomiska grunder inte skulle ha gått runt. 

Det vet naturligtvis de högernationalistiska krafter som inte tycker att samisk kultur, kvinnliga erfarenheter eller invandrare ska få ta plats på scen. Det enkla svaret är då att helt enkelt skala ner det offentliga stödet till kulturen och låta marknaden ta över, vilket flera andra borgerliga partier länge har propagerat för. 

I Stockholm har Sverige­demokraterna uttalat sig om att ekonomiskt svaga grupper som barn, unga, funktionsnedsatta och pensionärer ska få hjälp av det allmänna att ta del av kultur, medan andra får betala ur egen ficka. Men då adresserar de bara konsumenterna och inte utövarna. Vilken kultur har SD tänkt sig att barnen ska få ta del av om stödet till barnkulturens utövare dras in? 

Sverigedemokraterna har även argumenterat för att det ska genomföras folkomröstningar om gestaltning av konst på offentlig plats i Stockholm. Det skulle inte bara bli enormt kostsamt för kommunen, utan också innebära att bara de som är mest insatta och har förutsättningar att påverka får komma till tals. Hur ska den ensamstående tvåbarnsmamman med heltids­arbete ha tid eller ork att sätta sig in i en sådan omröstning? 

Sverigedemokraterna är dessutom inkonsekventa i sin argumentation om armlängds avstånd, eftersom de samtidigt vill premiera en viss sorts kultur och framför åsikter om hur kultur med stöd bör se ut. Vilka böcker ska finnas på biblioteken? Vilken typ av programverksamhet ska erbjudas? Vilka ska få framträda i luciatågen? Här verkar Sverigedemokraterna inte se några problem med att ta ställning. Det finns alltså goda skäl att vara misstänksam mot höger­extremisternas kulturpolitik. Hur ett luciatåg ska se ut eller vem som ska få läsa sagor för våra barn är bara början för vad Sverigedemokraterna vill bestämma åt oss.

I Stockholms stad tar vi tydligt ställning. Vi står upp för den fria kulturen och kommer inte att vika en tum för nationalistiska och konservativa krafter som vill inskränka den. Det har ni mitt ord på.