Debatt: Sanningssägarens dilemma

Den som tar på sig rollen som sanningssägare om skolan har det inte lätt. Detta gäller särskilt i de fall där sanningarna syftar till att bevaka rätten för de elever som fått de sämsta förutsättningarna att lyckas i skolarbetet.

Många talföra särintressen påverkar skolbesluten för att de själva ska bli gynnade av dem. Varken de skolsvaga eleverna eller deras föräldrar kan göra sina röster hörda inför de beslut som fattas om skolan.

När man gör sig till talesman för dessa elever stöter man på problem. Det går nämligen inte att säga de sanningar som behöver sägas utan att man trampar någon på tårna. Risken finns att den som sanningssägaren trampat på tårna i ett avseende inte lyssnar på vad hen säger i andra sammanhang. Det vilar något av moment 22 i detta. Ju fler sanningar som sägs, desto färre är de som lyssnar till dem.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Ju mer kritik som sanningsägaren riktar mot beslut och beslutsfattare, desto hårdare kritik riktas mot hen själv.

Några exempel på sådana sanningar:

• Matematikämnet har fått breda ut sig på andra ämnens bekostnad till stor skada för många elever.

• Den nya lärarutbildningen verkar mer vara en försörjningsinrättning för forskarutbildade pedagoger än en egentlig yrkesutbildning.

• Mycket få av de tusentals forskarutbildade pedagogerna har genom sin forskning bidragit till att eleverna lär sig bättre eller mår bättre.

• Alliansens reformer av skolan har lett till att eleverna nu lär sig sämre och mår sämre.

• De graderade betygen är undermåliga urvalsinstrument och de bidrar till att skolsvaga elever lär sig sämre, mår sämre och misslyckas i skolan.

Det är många som känner sig trampade på tårna för att jag talat klarspråk i dessa avseenden. Matematiklärarna, lärarutbildarna, forskarna och alliansanhängarna. Därtill kommer de föräldrar som har resurser att hjälpa sina barn till höga betyg och som ser betygen som en garanti för att deras barn ska komma in på eftertraktade utbildningar.

Representanter för dessa grupper har i debatten tagit avstånd från mina sanningar.

Men mycket få har lagt fram några sakargument för deras avståndstagande. Vanligare har varit att de använt personangrepp i stället.

Det fick jag tidigt erfara när jag en gång publicerade en artikel i GP med titeln ”Kunskapsrörelsen skadar skolan”. På den svarade styrelseledamoten i Kunskapsrörelsen Arne Andersson, fil.dr i teoretisk filosofi, följande i tidningen: ”Orstadius är en totalitär irrationalist, en socialreligiös förmyndare, en figur oförmögen att förstå någonting, bara utrustad med rabbelkunskaper, utan kompetens för sitt arbete och rädd för teoretisk debatt”.

Denna debattnivå kan vara en förklaring till att de flesta disputerade pedagoger valde att tiga. De avstod från att protestera när reaktionärerna på 80-talet började vrida skolutvecklingen tillbaka till den gamla läroverkstiden igen.

Detta är förklarligt men knappast förlåtligt.

Min förhoppning är att den nya generationen pedagoger ska visa mera kurage. Att de engagerar sig för de skolsvaga eleverna. Och för att man ska ta Barnkonventionen på allvar och låta alla beslut om skolan styras av hänsyn till barnens bästa.

Per Acke Orstadius

------

Skriv debatt i ETC Göteborg!