Debatt: Så pressas bostadshyrorna upp i hela Sverige

Hemblahelvetet. Så beskriver bostads­aktivister i Husby sin privata hyresvärd. Med inspiration från Berlin – där en folkomröstning har gett en majoritet för en kommunalisering av privata fastighetsägare – har de startat en kampanj för att kommunalisera Hembla. De hoppas på så sätt få bättre underhåll och ett stopp för renovräkningar.

Även om kommunalisering ligger långt bort påverkas nog Hembla av den dåliga publiciteten och av trycket från de boende. Husbyaktivisterna har varit framgångsrika i att organisera människor och att lyfta bostadsfrågan. 

De visar den svåra men nödvändiga väg alla hyresgäster kommer tvingas ta om vi vill se en förbättring i vår boendemiljö. 

Aktivisterna i Husby har varit så framgångsrika att de har lyckats få uppmärksamhet i Uppdrag gransknings reportage ”Miljardprogrammet” som går att se på SVT Play. I reportaget får vi följa hyresgäster vars lägenheter har renoverats med en hög hyreshöjning som följd. Uppdrag gransknings program öppnade upp för en efterlängtad bostadspolitisk debatt, en debatt som tyvärr uteblev. Kritiken mot lagstiftningen dribblades effektivt bort med en retorik om att ”oseriösa” fastighetsägare har hittat ett kryphål i ett annars fungerande system. 

Dåvarande bostadsminister Märta Stenevi (MP) intervjuades i programmet. Där var hon inte sugen på att diskutera hur lagen fungerar. Enligt henne är det ”vissa, inte alla, men vissa fastighetsägare” som utnyttjar lagen. Det finns inte heller något, enligt henne, som ”tvingar en fastighetsägare att använda ett system på det här sättet”. Stenevi verkar leva i en parallell verklighet där fastighetsägare kan välja att vara ”seriösa” eller ”oseriösa”. Som om konkurrensen och aktieägarnas krav på avkastning inte är tvingande nog.

Vi bostadsaktivister och förtroendevalda i Hyresgästföreningen möter människor varje dag som oroar sig för om de kommer ha råd att bo kvar efter en renovering. Vi träffar dem inte bara i Husby, i Hemblas fastigheter. De bor även i det allmännyttiga beståndet, och över hela landet. 

”Om vi inte ska höja hyrorna, är det ingen mening att vi är här!” utbrast Bostads­bolagets förhandlare på ett förhandlingsmöte när Hyresgästföreningen motsatte sig ännu en renovräkning. 

Det spelade för honom ingen roll att hyresgästerna inte ville ha större balkong, nya skåpsluckor, eller nya vitvaror.

Det är inget kryphål som fastighetsägare använder sig av, det är så systemet fungerar. Kommunala och privata fastighetsägare följer en och samma affärsmodell: sätt in kakel, klinkers, handdukstork och värme­slinga i badrummet. Sätt in ekparkettgolv i varje rum och nya skåpsluckor och vitvaror i köket (alldeles oavsett om de gamla fungerar eller inte) så är det fritt fram att höja hyran, rejält.

På så sätt renoveras lägenheter med rimliga hyror bort och den sociala bostadspolitiken med dem. Om lägenheterna står tomma, och inga trilska hyresgäster hotar med att vägra godkänna ­renoveringen, finns väldigt lite vi kan göra. Enligt lagen ska högre standard leda till högre hyra, och våra förhandlare skriver under, vad ska de annars göra?

I de lägenheter som inte renoveras, struntas det i underhållsplikten. I Uppdrag gransknings reportage får vi följa hyresgäster som vittnar om detta bristande underhåll. Återigen pekas privata fastighetsägare som Hembla ut, men dessa hyresgäster hade lika gärna kunnat vara mina grannar i allmännyttan i Göteborg. Privata fastighetsägare i storstädernas förorter utmärker sig visserligen när det kommer till en osund boendemiljö. Men kommunala fastighetsägare kommer inte långt efter.

Allmännyttiga bolag som erbjöd hyresgäster fungerande, välskötta hem till rimliga hyror utgjorde en ”osund konkurrens”, ansåg de privata fastighetsägarna. Därför infördes Allbolagen 2011 och sedan dess har de kommunala fastighetsägarna ett lagkrav att ständigt öka sin avkastning. Det finns bara ett sätt att ständigt öka sin avkastning: sänka kostnaderna och öka inkomsterna. Eller: minska underhållet och höja hyrorna.

Hyresgäster på Kalendervägen i Göteborg som tillhör det kommunala ­fastighetsbolaget Bostadsbolaget har klagat till miljöförvaltningen i flera decennier. Diariehandlingar från miljöförvaltningen visar på en systematisk underlåtenhet att åtgärda hälsovådliga brister såsom bristande ventilationen, fuktskador och mögel. 

Och vad har miljöförvaltningen gjort åt klagomålen i alla dessa år? De har nöjt sig med svaret från Bostadsbolaget att en renovering är nära förestående. 

Även om renoveringen nu är nära förestående, med (såklart) en hyreshöjning som följd, var den det, med facit i hand, inte i början av 2000-talet. En hel generation har hunnit födas, växa upp och bli vuxna i Bostadsbolagets fuktskadade lägenheter på Kalendervägen.

Några gator längre bort, även där i Bostadsbolagets bestånd, beskriver några hyresgäster för mig hur de förvägras byte av tapeter, trots att tapeterna är trasiga. Vill man ha något får man köpa det i tillvalsbutiken säger förvaltaren. Hyresgästen har visserligen rätt till byte av tapeter efter 13 år, men fastighetsägaren vägrar samtidigt uppge hur länge sedan det var tapeterna byttes.

 ”Hur ska man då kunna kräva det, när man inte har bott här i 13 år?” undrar hyresgästen.

En vän till mig som nyligen köpte ett hus sa att han såg fram emot att slippa ”bråka om allting”. Han beskrev, med ett fåtal ord, vad det innebär att vara ­hyresgäst. 

De exempel jag har delat med mig av är inga extrema undantag. Det är inga hyresgäster med extrem otur, som bor hos onda riskkapitalister som letar efter kryphål. Det är min vardag som hyresgäst och bostadsaktivist.

Sedan allbolagens införande bor vi alla i ”Hemblahelvetet”. Därför måste vi alla nu, precis som Husbyaktivisterna ”bråka om allting”. Gör vi det tillsammans blir det lite lättare, och ibland, men bara ibland, kan det också bli kul.