Så här kunde det alltså kännas att vara människa

Ansatsen har varit för ensidig. Även om den moraliska frågan ”Vad bör jag och du göra som individer?” har sin givna viktiga plats kräver samhällsproblem gemensamma lösningar. Vad bör vi göra? Vilka politiska beslut behöver fattas?

Att vi djurrättsveganer upptagit oss vid enskildas matvanor förklaras möjligen av att vi inget väntar oss av politiken. Ideologierna ger djuren kalla handen.

Liberaler hävdar att människor är experter på sina egna liv. Var och en vet bäst hur den vill och bör leva. De kan följaktligen försvara djurutnyttjande med individens frihet att välja kosthållning. Det är intolerant att lägga sig i andras matval.

Socialister av mer eller mindre marxistiskt snitt försvarar djurutnyttjande med uppfattningen att i en autentisk frigörelsekamp befriar den förtryckta gruppen sig själv. Men djuren kan inte befria sig själva. Deras sak är dömd på förhand. Därför behöver vi inte engagera oss för dem.

Enligt konservativa tar vi genom traditionen emot gångna generationers samlade visdom. De försvarar djurutnyttjande med hänvisning till att det är en gammal etablerad sed. Människan har alltid ätit djur.

Granskar man dessa tankegångar framstår de som ganska svaga.

Visst är vi fria att äta vad vi vill, men vi är inte fria att avsiktligt skada andra levande varelser. Produktionen av kött innebär att djur plågas och dödas och detta är vad veganer vill stoppa. Djurrättsveganism handlar inte i första hand om köttet utan om djuren. Få invändningar kan riktas mot konsumtionen av burgare som framodlats i laboratorier, eller filéer från älgar och rådjur som oavsiktligt dödats i trafikolyckor.

Djurens oförmåga att befria sig själva kan rimligen inte vara ett skäl mot att försöka hjälpa dem. Tvärtom. Det är just för att djuren saknar politisk styrka som vi människor behöver vara deras röst och representanter.

Att vi gjort något i alla tider är i sig inget argument för att fortsätta. Vissa traditioner bör avvecklas. Sedan äldsta tid har föräldrar känt sig fria att handgripligen tukta sina söner och döttrar. I mitten av 50-talet uppgav 95 procent av svenska mödrar att de någon gång slagit sina barn. År 1979 avskaffades barnagan av en nästan enig riksdag. Samhället gör moraliska framsteg.

Djurrätt är inte en konkurrerande ism utan en värdering som kan införlivas i en redan existerande ideologi. Ismernas företrädare kan följaktligen ställa sig några frågor: Hur skulle just vår politiska tradition omformuleras ifall vi tog alla levande varelser på allvar? Hur skulle vi med just vårt politiska språk tala om djur-människa-relationen? Det handlar inte bara om att rensa bort utan också om att upptäcka intellektuella resurser. Vilka begrepp och perspektiv har vi redan för att införliva djurrättslig medvetenhet?

Min och många andra veganers personliga erfarenhet är att den växtbaserad födan inneburit en existentiell lättnad. Det är skönt att inte längre delta i animalieindustrins grymheter.

När vi tillsammans som samhälle stänger djurfabriker och slakterier, skrotar fisketrålare och minkfarmsburar, skulle vi kunna erfara en kollektiv utandning. Så här kunde det alltså kännas att vara människa! Vi var inte av ödet dömda till den blodklibbiga bödelns roll utan kan leva som djurens medvarelser, sida vid sida under gemensamma himlar.