Debatt: Riksbankens strategi kan höja inflationen

Vi har under året haft historiskt hög inflation. Flaskhalsar från pandemin och energikrisen smittar av sig på den svenska ekonomin och pressar upp priser. Inflationsbeskedet om årsförändringen från SCB i veckan var dystert: 11,5 procent (KPI) och 9,5 procent (KPIF). Mycket tyder på att Riksbanken behöver ompröva sin penningpolitik. Ränte­höjningarnas negativa effekter har en storlek som inte setts sedan 90-talet på den svenska ekonomin, samtidigt har det avsedda genomslaget på den utbudsdrivna inflationen till stora delar uteblivit.

Det finns flera mått för inflation. Varje månad samlar SCB in prisuppgifter på ett stort antal varor och tjänster som konsumeras i Sverige, vårt konsumentprisindex (KPI). Sedan 2017 har Riksbanken ett eget inflationsmått, KPIF, som helt enkelt är KPI men med hushållens boräntor borträknade. Riksbanken har ett inflationsmål på två procent, som de ska använda penningpolitiken för att styra inflationen till. Utifrån dessa premisser har Riksbanken under året aggressivt höjt räntorna, vilket i teorin ska sänka inflationen.

Men de flesta svenska hushåll kan inte ta sig ur lån på kort varsel. Vare sig lånet är till bil eller bostad så är avtalet bindande. När lånekostnaden mer än dubblats av Riksbankens räntehöjningar har hushållen helt enkelt fått betala mer, utan att det ger önskad effekt. Idag är ränte­kostnaden, biten som räknas bort ur KPIF, bidrag till inflationen 2,1 ­procentenheter. Det är mer än hela inflationsmålet.

Många hushåll har låsta ränte­kontrakt som tillfälligt skyddar dem. Det innebär att en viss fördröjning finns mellan Riksbankens räntehöjningar och ökad kostnad. Men inom bara ett år kommer allt fler hushåll drabbas av flerdubblade lånekostnader.

Ur detta perspektiv är det lätt att förstå varför SCB i veckan aviserade att de från februari kommer börja utgå från KPI i stället för KPIF i sina statistiska inflationsrapporter. Räntekostnader står nu för nästan en femtedel av de ökande kostnader som belastar hushålls plånböcker. Det är nästan som att vår metod för att sänka inflationen i stället höjer den. Snarare än en avmattning av inflationen riskerar räntehöjningar att skapa en djup lågkonjunktur.

Nyligen skrev Elisabeth Lindberg i Dagens Nyheter om att historiska erfarenheter visar oss att inflation skapad av utbudsstörningar måste väntas ut. Det finns inte mycket penningpolitiken kan göra åt den typ av inflation vi idag upplever. Höjda räntor stoppar inte kriget i Ukraina. Tvärtemot stoppar de investeringar i ökad produktion eller grön energi som skulle kunna lösa prisdrivande flaskhalsar. Räntehöjningar är ett trubbigt verktyg avsett för när en ekonomi är överhettad, det är svårt att applicera produktivt när det är krig på kontinenten. 

Riksbanken bör snarast möjligt sluta höja räntan. Nuvarande höjningar driver oss allt närmare en ekonomisk kris utan att rå bot på den utbudsdrivna inflationen.

Det är dags att inse att inflationsbekämpning är ett intresse för hela samhället. Att luta sig tillbaka och göra det till en angelägenhet för endast Riksbanken är vad som placerat oss i denna märkliga situation med skyhög inflation och rekordvinster i vissa företagssektorer. Regering och riksdag kan agera för att begränsa prisutvecklingen, beskatta övervinster och prioritera resurser dit de behövs som mest. 

Beprövade lösningar som fungerat under tidigare tider av inflation. Att vänta på att kriserna i vår omvärld övergår medan Riksbanken agerar med en ineffektiv verktygslåda kan komma att stå det svenska samhället dyrt.