Regeringen offrar barnen för att visa sig handlingskraftiga

Det går att hjälpa barn ut ur kriminalitet. Men inte genom att fängsla dem. Samlad forskning visar att effekten av en sänkt straffbarhetsålder är direkt skadlig för både barnen och samhället, och att det finns alternativ. Trots detta vill regeringen nu få igenom ett förslag som går emot både moral och vetenskap.

Samtidigt som justitieministern pekar på brottsoffrens rätt till upprättelse glöms en viktig detalj bort i debatten; att de här unga lagöverträdarna är barn, och är både brottsutövare och brottsoffer. Att fängsla dem förstärker utanförskapet, slår sönder deras skolgång och bryter ner deras utveckling.

Vi tycker alla att det är läskigt och oroande att barn begår grova brott. När samhället skakas är det naturligt att vilja visa handlingskraft; att göra något och göra det snabbt. Men handlingskraft är inte detsamma som rätt åtgärd. Vi bevittnar erfarna politiker som envisas med att stå fast vid ett förslag som det inte finns någon grund för. Varken utifrån forskning, erfarenhet, rättighetsperspektiv eller ett sansat omdöme. Makten har gått före moralen.

Sverigedemokraterna har konsekvent krävt en sänkt straffbarhetsålder. Även Moderaterna har rört sig i samma riktning, men med en annan ton. De har tidigare talat om försiktighet och om forskningens varningar. Efter Tidöavtalet är tonen en annan. Det som tidigare omgavs av försiktighet presenteras nu som en självklar och nödvändig åtgärd, trots att kunskapsläget inte har förändrats.

Vad gör att de ändå går vidare med ett förslag som en del menar är olagligt, som anses förkastligt av majoriteten i samhället och nu även sågats rejält av lagrådet? Ett möjligt svar är att det är slående hur många likheter det går att dra till just den målgrupp som regeringen nu vill kunna låsa in; de 13-åringar som förmås begå grova brott, som de inte vill göra och vet är fel, genom att någon med mer makt, eller en hotande attityd, pressar på.

En sänkning av straffbarhetsåldern innebär att barn får ta skulden för de yttersta konsekvenserna av samhällets misslyckande. De här barnen rekryteras och manipuleras ofta av äldre, etablerade kriminella. Barnen blir verktyg, utbytbara och lättstyrda brottsoffer.

Barnen söker bekräftelse, gemenskap och en känsla av att vara sedd och betydelsefull, något som alla barn behöver och som dessa barn oftast inte får i sin hemmiljö. När det värsta redan har hänt behöver vi fråga oss vad vi kan göra nu.

Vi behöver ge stöd till förändring, inte straffa. Resurserna borde istället läggas på att träna barnen i impulskontroll, känsloreglering och problemlösningsförmåga samt att bygga positiva alternativ och relationer. Vi skulle också kunna nå många fler föräldrar med stöd för att barn ska få vad de behöver från början. Vi behöver skapa trygga och nyktra miljöer där barn kan växa upp med goda förebilder och ett meningsfullt sammanhang.

I stället för att föra absurda diskussioner om huruvida gosedjur ska få följa med bakom galler bör fokus riktas mot hur vi på bästa sätt tar hand om dessa barn. Socialstyrelsen har tagit fram tydliga rekommendationer om vetenskapligt förankrade metoder för hur man kan stoppa kriminell utveckling. Det finns alltså metoder som vi vet fungerar och både skyddar samhället och barnen samt är mycket mer kostnadseffektiva än fängelser.

Det finns fortfarande en chans att ändra på utgången, på det beslut som fattas i riksdagen inom kort. I ett samhälle präglat av oro är det avgörande att rädslan vi känner inte ska styra våra beslut. Och inse att makt för maktens skull inte är något värt. Vi behöver nu visa att väljarna inte vill ha det här beslutet. Att vi, precis som med tonårsutvisningarna, inte accepterar lagar som saknar rimlighet och sans. Vi kan inte tillåta att regeringen offrar barn till förmån för att ha makt. Det är inte det här makten får användas till. Det är det som är demokrati.