Regeringen förnekar läkemedelsberoendet

Det vanliga läkemedelsberoendet, när man blir beroende av sin tablett i vanlig förskriven dos – utan missbruk – har aldrig blivit fullt ut erkänt i vårt land. Vi i RFHL startade vårt arbete att ge stöd åt de drabbade redan 1975. 1990 erkände till slut Socialstyrelsen detta ”lågdosberoende”, men det slog aldrig igenom helt i vården. Under tjugo år gavs ändå stöd till nya projekt runt om i landet, men efter millennieskiftet har frågan dött helt. Ingen myndighet tar ansvaret.

Att upptäcka att man blivit beroende av sina ordinerade, normala doser sömngivande, lugnande eller smärtstillande medel och sedan söka hjälp för det har alltid inneburit en stor risk att bli avfärdad. Antingen hänförs abstinenssymtomen, som man efterhand fått mellan tablettintagen, till ångest eller en ny sjukdom som behandlas med ny medicin. Eller så hänvisas man till beroendekliniken alternativt att förskrivningen avslutas brutalt. Vårdens reaktioner när det gäller dessa mediciner är ofta känslomässigt laddade. Det handlar om att skjuta skulden ifrån sig, att visa att felet inte ligger hos medicinen eller förskrivaren, utan alltså hos patienten. Istället borde man nyktert se beroende som en vanlig biverkan som kan läkas. Själva förnekandet av läkemedelsberoendet – inte beroendet i sig – har hela tiden varit det stora problemet, som också blir mycket kostsamt när svårt lidande människor inte får kunnig hjälp och istället dras in i en lång serie nya medicinska behandlingar.

Majoriteten av alla läkemedelsberoende är kvinnor. Problemen med till exempel de vanliga insomningstabletterna är nu mycket stora och kunskapen låg. Man utvecklar ofta abstinenssymtom under dagen och 640 000 personer äter nu dessa tabletter i Sverige. Cirka hälften anser sig själva vara beroende enligt en studie från 2001 (Arne Melander et al). Starka värktabletter äts av ungefär lika många och problemen även av dem ökar också.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I morgon, den 16 juni, tar riksdagen beslut kring den framtida strategin inom folkhälsoarbetet för att minska beroendeproblemen. Läkemedelsberoendet, som är större än narkotikaberoendet, nämns inte med ett ord i den nya strategin. Inte ens missbruket nämns. När jag skriver och begär förklaring av departementet svarar de att ”Insatserna som du efterfrågar pågår, är omfattande och ansvaret delas av många.” De exempel som ges på sådana insatser handlar alla om högdosförskrivning eller illegal hantering, alltså åter om missbruk. De bekräftar ofrivilligt och upprepade gånger att de är blinda för vad frågan gäller. Vi är tillbaka där vi började 1975, till ett ohöljt förnekande av problemen, men nu från regeringshåll. Det är grundat på fördomar, inte vetenskap.

Regeringens uppgift skulle ha varit att peka ut ansvaret. Om inte riksdagen tar upp frågan i morgon måste vi bli många som upplyser politiken om ett stort folkhälsoproblem och ger dem modet att handla.