Debatt: Politikerna har förlorat kontakten med verkligheten

Till de viktigare hör IPCC:s analys av Parisavtalet, WWF:s rapport om massdöden bland våra ryggradsdjur, WMO:s summering av atmosfärens halt av växthusgaser och nu i dagarna UNEP:s emissionsgaprapport. Jag har förståelse för att våra intensivt förhandlande partiledare inte har tid att ägna sig åt vad som händer i den verkliga världen. Men de har väl medhjälpare som kan viska i deras öron. Och kanske kan dessa avsätta lite tid åt att läsa de utmärkta sammanfattande analyser man kan finna i seriösa tidningar. IPCC:s rapport är väl granskad i såväl New York Review of Books som i The Guardian. Även svensk media skriver texter om den snabba och djupt oroande utvecklingen på klimat- och miljöområdet.

Också de politiska ledarnas trogna följe av politiska kommentatorer negligerar sådant som klimatförändringar, massutrotning och plastkatastrofer i sina analyser av ett skuggspel som, i likhet med TV-serien ”House of Cards”, förlorat kontakten med politikens innehåll. Våra regeringsbildare in spe blir helt enkelt inte granskade efter sin förmåga och vilja att bidra till att – åtminstone försöka – lindra konsekvenserna av nuvarande undergångskurs.

Jag är medveten om att de flesta av våra partier inte sökt väljarnas mandat för att ta itu med överlevnadsfrågorna trots att de för bara något år sedan antog en ambitiös klimatlag. Därtill har flertalet av våra ledande politiker låst in sig i kunskaps- och åsiktsbubblor som de har svårt att ta sig ur. Vi behöver således hjälpa dem; inte personligen eller deras partier utan för att skydda demokratin och för att reducera följderna av det som nu sker. Ytterligare några få år med business as usual minskar drastiskt förutsättningarna för våra barn att få ett drägligt liv.

Hur kan då den demokratiska processen i Sverige hantera det uppkomna läget? Jag ser två alternativ:

1. Skapa en center-vänster-regering av V+S+MP+L+C. En sådan lösning, skulle kunna få 195 av riksdagens 349 röster. Den kräver mycket stora omprövningar från samtliga dessa partier. Den klimatomställning som förestår – och som jag skriver om i min bok ”Klimatet och omställningen” – rubbar många av de vänster-högerföreställningar som nu dominerar slagväxlingen mellan partiledarna. Våra ryggmärgsstyrda politiker måste inse att mycket av deras prägling i frågor kring hur välfärdens tjänster ska organiseras, skattepolitiken, jordbrukspolitiken, transportpolitiken, statens reglering av ekonomin och synen på vad vi menar med frihet måste utvecklas och omprövas i en värld där oljan inte lägre kan flöda, där materialanvändningen måste reduceras och där välfärden måste upprätthållas utan utsläpp av växthus­gaser och plastpartiklar. De partier jag föreslår har starka åtaganden för en fortsatt välfärdsstat och ett deklarerat engagemang för internationell solidaritet och kulturell öppenhet. De har också, om än med olika ambitionsnivåer, uttalat sig för att ta itu med klimatförändringarna. Deras syn på hur det ska ske varierar, så också på statens roll liksom tilltron till att omställningen kan åstadkommas med ”grön” tillväxt. V är vid sidan av Miljöpartiet det riksdagsparti som visat det största klimatengagemanget, och Centerpartiets starka framtoning av grönt entreprenörskap kommer att vara viktigt. V lär också tvingas att överge sin ambivalenta hållning inför EU. Unionen är ett viktigt redskap i klimatarbetet.

2. Förslaget ovan kan vara ett för stort steg att gå. Det ligger bortom den konventionella föreställningen hos våra traditionella politiker om hur blocköverskridande ska ske. Ett mjukare alternativ är att partierna – gärna också KD och M – aktualiserar den klimatlag de faktiskt varit överens om och låter den bilda utgångspunkt för ett gemensamt minimi­åtagande – ett nationellt klimatlöfte – med innehållet att efter ett extraval kraftigt ta itu med klimatarbetet; att kombinera omställning med bibehållen välfärd. Vi får då ett klimatval som ger demokratisk legitimitet för den kommande klimatpolitiken och riksdagspartierna kan gå till val på sina olika omställningsstrategier. Och vi undviker den typ av bensinskatte­protester som Frankrike nyligen drabbats av.

Många förståsigpåare lär hävda att mitt förslag är orealistiskt. Den reella innebörden av en sådan ståndpunkt är att våra politiker och vårt demokratiska system inte kan – eller ska – hantera den omställning som är nödvändig för att mildra de klimat- och miljökatastrofer som förestår. Visst kan man ta sin tillflykt till ståndpunkten att räddningsarbetet måste ske på internationell, ja global, nivå för att bli effektivt. Men efter mer än 60 internationella klimatkonferenser finns det inga tecken på att ett effektivt klimatarbete kan inledas på den nivån. Det arbetet måste inledas av att några tar initiativ och visar att alternativa lösningar är möjliga. Om inte Sverige föregår med gott exempel i dessa ödesfrågor, vilket land ska då göra det? Vi har ett decennium på oss – kanske bara ett par år – att lägga om kursen i en uthållig riktning. Då kan vi inte slösa bort den kommande mandatperioden på att kivas om det minst viktiga.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.