Debatt: Polisen står handfallna inför hotet från fascismen

Jag heter Vilma Bolding och är 21 år gammal. När jag var 12 gick jag med i Ung Vänster för att jag var trött på att elskåpen och lyktstolparna i Hjärup var fyllda med rasistisk och fascistisk propaganda, på att hakkors ristades in på bord och stolar i skolan och att rasistiska och sexistiska glåpord haglade i skolkorridoren. Jag bestämde mig för att organisera mig tillsammans med andra – mot rasism och fascism.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Sen jag var 12 har jag mottagit mer än 90 hot om våld från organiserade fascister. Jag har blivit uthängd på nazistiska hemsidor och diskuterats flitigt på deras forum. Jag minns särskilt en gång när jag var 14 år och fick ett telefonsamtal mitt i natten, ett telefonsamtal som än idag ger rysningar. ”Är det Vilma Bolding? Du ska veta att vi vet var du bor. Du ska gå ur Ung Vänster, annars...”

Det var första gången som jag på riktigt kände mig livrädd. Första av många.

Våren 2014 är jag 19 år och under denna tid kommer de flesta av hoten. Hoten varvades av uthängningar på nazistiska hemsidor, Facebook-meddelanden från personer jag inte kände, och så vidare. De som skrev, skrev allt från att jag borde dödas, att jag var psyksjuk till att man skulle bränna ner ”mitt” hus (det vill säga min mammas).

Jag vågade inte sova hemma de där nätterna.

Efter ett tag samlade jag mod, gick till polisen och anmälde samtliga hot som enkelt kunde spåras till personers privata Facebook-konton. Trots att jag dag och natt hade dokumenterat allt – lade polisen ner förundersökningarna eftersom ”man antagligen inte skulle kunna bevisa vem som skrivit vad”.

Tiden gick och hoten slutade att trilla in. Ett år senare besökte nazister min mammas trädgård i hopp om att hitta mig. Sent i augusti skedde det första ”besöket”. Min mamma var inte hemma, utan det var en granne som uppmärksammade personerna i trädgården. Några veckor senare skedde det andra besöket. Den gången var min mamma hemma. Nazisterna lyste in genom fönstren med ficklampor, kastade föremål mot fönsterrutorna och gick sedan mot tågstationen för att åka därifrån. Mamma gick ut och då skrek en av killarna ”Din jävla invandrare, vi vet var din dotter finns och vad hon sysslar med ... Den jävla kommunistbitchen”.

Hela hösten tittade jag mig ständigt över axeln. Jag hade alltid en flyktväg planerad där jag var. Jag funderade på hur jag placerade min säng i rummet ifall det skulle komma stenar genom fönstret. Jag var noga att aldrig skriva öppet på sociala medier var jag befann mig. Jag fruktade för mitt liv.

Efter att det andra besöket hade skett gick jag till polisen för att anmäla händelserna. Eftersom Malmöpolisen inte har det bästa ryktet när det kommer till rasism och hatbrott ville jag egentligen gå till Polisen i Lund, men var tvungen att gå till Malmöpolisen eftersom jag bor där nu. När jag går in för att anmäla händelserna har jag med mig min syster. När det blir vår tur går vi in i glasburen vid disken.

Den kvinnliga polisen som tar emot mig frågar med barsk röst vad det gäller.

Jag säger att jag ska göra en anmälan. Utan att fråga vilken typ av anmälning jag ska göra vänder hon sig till min syster och säger ”Och vem är du?”. Min syster svarar att hon följt med för att vara stöd och att hon fått lov att vara med när vi anmält i Lund. Polisen svarar ”Ja, men detta är inte Lund” och pekar mot dörren.

Jag blir förbannad, men är tyst. Tjänar ingenting till att bråka med polisen, tänker jag.

Utan att jag fått läsa min anmälan, och utan att jag får frågan om jag godkänner anmälan får jag lämna polishuset. Jag berättade hela min historia för polisen, men den berättelse var ingenting som verkade särskilt intressant.

För att göra en lång historia kort:

Jag anmälde två hembesök med tydligt rasistiska och fascistiska motiv. Brotten rubricerades till en början inte ens som hatbrott trots de rasistiska saker de ropade till min mamma – och all förundersökning är nu nedlagd, trots att två vittnen finns där båda har sett personernas ansikten, trots tidigare hot och trots att nazisterna åkte tåg hem efter deras andra besök (vilket borde innebära att de fångats på övervakningskamera).

Fascism är en våldsam och reaktionär rörelse som är starkt fientlig till arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen och kvinnorörelsen. Den senaste tidens misshandlar, knivattacken i Malmö där Showan Shattak var nära att dö, nedbrända EU-migrantläger, sprängattentat och attacker mot flyktingboenden är bara några exempel på hur fascisterna använder sig av våld för att skrämma oss till att lägga ner vårt politiska engagemang.

Min berättelse är också bara ett av många exempel på att polisen inte bryr sig om att skydda oss. Samtidigt som vi som engagerar oss för ett jämlikt samhälle blir slagna, hotade, trakasserade, får våra hem nedbrända av fascister så upprättar Polisen olagliga register, kallar människor för ”apajävlar” och rider ner oss med polishästar – när det enda vi gjort oss skyldiga till är att stå upp mot fascism och rasism. Tyvärr är jag inte ens chockad. Polisen är en del av statens repressiva apparat – en apparat som gång på gång används för att slå mot vanligt folk.

När polisen vägrade lyssna, medan de la ner förundersökningar och när jag fick utstå hot, precis som så många andra, från fascister, fanns det människor som tog hand om mig. Det fanns personer som lät mig bo hos dem, som hjälpte mig att läsa igenom alla hat och personer som hjälpte mig i kontakten med polisen. För sådan är den rörelse jag tillhör. Vi tar hand om varandra, vi håller varandra om ryggen när världen är som mest pissig. Idag är det svårt att känna framtidstro i och med fascisters ökade närvaro, med rasistiska partier i riksdagen och allt mer hat från rasistiskt håll – men vi kommer aldrig låta oss tystas. När de slår mot oss kommer vi göra det som fascisterna fruktar mest – vi organiserar oss i tusental och vi håller ihop.

Min berättelse visar hur polisen står handfallna inför hotet från fascismen och visar oss varför vi inte kan sätta vårt förtroende till att statens våldsapparat ska försvara oss. Den visar tydligt varför vi som rörelse måste vara beredda att själva hantera det fascistiska våldet och själva kunna försvara oss.

Deras vapen är terrorn, vårt är solidariteten och det är genom att sprida och dela med oss av våra berättelser som vi tillsammans skapar en rörelse för förändring.