Debatt: Pandemin visar att världen kan göra radikal omfördelning

Samma vecka som Världsekonomiskt forum pågår kan vi konstatera att ojämlikheten ser ut att öka i så gott som alla världens länder, något som aldrig skett tidigare. Covid-19 är inte bara en orsak till död utan också till kraftigt ökade klyftor mellan rika och fattiga. Tillgänglig data visar att människors inkomster minskar i alla världens regioner, och de med lägst inkomster drabbas värst. Men pandemin visar också att regeringar har tillgång till tidigare oanvända verktyg att bekämpa ojämlikhet. Nu krävs ett paradigmskifte där mänskligt välbefinnande sätts i främsta rummet. 

Innan Covid-19 slog till levde cirka hälften av alla arbetare i världen på fattigdomslöner, 75 procent hade inte tillgång till socialt skydd som arbetslöshetsförsäkring eller sjuklön. Mänskliga tragedier förekom dagligen när människor förlorade sin inkomst och föll ner i extrem fattigdom eller död utan att världen reagerade. Men pandemin har exponerat vidden av problemet och orättvisan. När hundratals miljoner människor som inte har tillgång till socialt skydd förlorar sin inkomst samtidigt blir det omöjligt att upprätthålla bilden av ett fungerande system. 

Den ekonomiska krisen i pandemins spår är värre än något vi sett sedan depressionen på 1930-talet. Antalet människor som lever i fattigdom kan öka med mellan 200 och 500 miljoner till över en miljard på grund av pandemin. Utan nya åtgärder kan det ta ett decennium innan världen är tillbaka på samma nivåer för extrem fattigdom som 2019. Antalet människor som upplever krisnivåer av hunger har också ökat med uppskattningsvis 82 procent sedan 2019. 

De flesta som nu hamnar i fattigdom är sysselsatta i den informella ekonomin. Dessa jobb kännetecknas av otrygghet och dåliga villkor. Under pandemins första månader föll inkomsterna för de 740 miljoner kvinnorna i denna grupp med 60 procent. De informella arbetarna är exkluderade från sociala trygghetssystem, stödåtgärder och tillgång till krediter. Ofta tvingas de sälja de få produktiva tillgångar de har i en kris, såsom transportmedel och boskap, vilket gör det ännu svårare att ta sig tillbaka efter krisen. Även om ekonomin börjar växa igen kommer det ta längre tid för denna grupp att återhämta sig. Det kommer slå extra hårt mot unga, kvinnor, migrantarbetare och urfolk som oftare är sysselsatta i den informella ekonomin. Rasism och strukturell diskriminering av kvinnor håller somliga kvar i fattigdom medan andras rikedomar växer allt snabbare. 

De rikaste har klarat pandemin bra. Även om världens börser föll i början av krisen tog det bara nio månader innan de var tillbaka på tidigare nivåer. Världens dollarmiljardärers totala rikedom är nu lika stor som G20-ländernas regeringar spenderat på pandemiåtgärder. 

Regeringar har satsat rekordsummor på att lindra de ekonomiska skadeeffekterna, en del av åtgärderna har varit relativt nya som till exempel utbetalningar direkt till medborgares konton. Den enorma storleken på åtgärderna ger en glimt av vad som är möjligt om det finns politisk vilja. Det går att välja bort arbetslöshet, ekonomisk misär och ökande ojämlikhet.

Efter finanskrisen 2008-2009 ökade ojämlikheten delvis på grund av de orättvisa åtgärder som infördes, så som skattelättnader för de rikaste och åtstramningar för de med lägst inkomster. Momssatser, vilka är regressiva, har också ökat stadigt globalt under det senaste årtiondet samtidigt som företags- och kapitalskatter har minskat. Detta har underminerat välfärden och ökat ojämlikheten. 

Pandemin måste innebära slutet på denna åtstramningspolitik. Glädjande nog finns det stöd för detta i breda lager även bland de som tidigare haft motsatt hållning. Financial Times har ropat efter ”radikala reformer” för att vända de senaste decenniernas utveckling och argumenterar för omfördelning, basinkomst och höjda kapitalskatter. Även IMF och Klaus Schwab, ordförande för Världsekonomiskt forum som arrangerar Davosmötet, har uttryckt liknande ståndpunkter. Det som sågs som vänsterpropaganda för några år sedan uttrycks nu av det ekonomiska etablissemanget  

I Oxfams nya rapport ”The inequality virus” lyfter vi fram fem nödvändiga punkter för en rättvis återhämtning efter krisen.

1. Länder måste agera och sätta mål för att minska den ekonomiska ojämlikheten. Enligt Världsbanken kommer det ta ett decennium att hämta igen fattigdomsökningen som skett 2020 om inte ojämlikheten minskar.

2. Bygg ut välfärden och gör den kostnadsfri. Utbildning, sjukvård och annan nödvändig social omsorg är grunden till fria och rättvisa samhällen och måste vara tillgänglig för alla.

3. Stoppa exploateringen av arbetare och garantera inkomstsäkerhet. Sjuklön, betald föräldraledighet och arbetslöshetsersättning måste införas för alla i alla länder. 

4. Se till att de rikaste betalar rättvis skatt. De rikaste måste bidra mer genom ökad progressivitet i skattesystemen, genom förmögenhetsskatt och höjda kapitalskatter. De med mest pengar är också bäst på att undvika skatt. Storföretag och superrikas skatteflykt måste stoppas, skatteparadisen stängas, transparensen öka och en global minimiskatt för företagsvinster införas

5. En grön återhämtning. Koldioxidutsläppen får inte tillåtas gå tillbaka till tidigare nivåer som efter finanskrisen 2008/2009. De rikaste är de med överlägset störst utsläpp och de som måste göra mest för att minska dem, även klimatojämlikheten måste minska. Alla fossila investeringar och subventioner måste upphöra och gröna investeringar som leder både till minskade utsläpp och ökad samhällsnytta behöver skalas upp. 

Världen står vid ett historiskt vägskäl. Vi kan inte återvända till den ojämlika och ohållbara situationen vi befann oss i innan coronapandemin, utan måste ta chansen att i grunden förändra systemet och skapa en mänsklig ekonomi som gynnar alla, inte bara ett privilegierat fåtal.