Debatt: Att vinna slaget men förlora kriget

Socialdemokratin har gått igenom sina svaghetsperioder under de 130 år den varit formellt organiserad i Sverige och Europa. Men frågan är ifall den någonsin stått svagare än nu? Flera systerpartier till svenska SAP, som PvdA i Nederländerna och PS i Frankrike, har sjunkit till ensiffriga nivåer och i Grekland har Pasok upplösts. I Tyskland fortsätter kräftgången för hela arbetarrörelsens vagga, SPD (grundat 1863), som inte har lett landet sedan 2005 ligger nu under 20 procent-strecket i opinionen.
 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

De enda ljusglimtarna som brukar nämnas är portugisiska PS och brittiska Labour, men värt att minnas är att det sistnämnda inte vunnit ett val sedan 2005. Varför det ser ut så här finns det åtskilligt med åsikter om, men det är ovedersägligt att den mångåriga taktiken att lägga sig nära de borgerliga partierna i den ekonomiska politiken inte har fungerat. 

Göran Greider hävdade att han ville ”kräkas” när han såg kontraktet med 73 punkter som vår svenska gren av socialdemokratin hade tecknat med de marknadsliberala partierna som påstås ligga i ”mitten” av det svenska politiska spektrat. Vi var nog många som delade den känslan. Vad finns kvar av den svenska socialdemokratin, som vi känner den, mer än den uttalade devisen att ”ta ansvar”?

När jag och mina partivänner var ute i valrörelsen talade vi om vikten av att värna arbetsrätten, om vikten av en progressiv skatteskala, om nya resurser till välståndet. Löfven själv utnämnde valet till en ”folkomröstning om välfärden”! Vi pratade om hur skadliga marknadshyror är, om att ta bort den fördelningspolitiskt skogstokiga rätten till RUT-avdrag och vi talade inte minst om den centrala frågan att stoppa vinsten i välfärden.

På partiets hemsida kan man fortfarande se de här politiska kraven ställas. Alldeles oavsett exakt hur många av de 73 punkterna som är rimliga eller inte, vilket flera partivänner försökt lyfta fram de senaste dagarna, så kan ingen svara på den befogade frågan om vem som kommer att lyssna på partiet nästa gång det är val och vi vill driva ovanstående frågor? Hur trovärdigt är det att påpeka att ”något håller på att gå sönder i vårt land”, hur sant det än är, när vi själva hjälper till att hålla i släggan?

Ja, en högerregering hade givetvis varit ännu värre, ja partiledningen försöker manövrera sig fram i ett exceptionellt svårt läge och har det verkligen inte lätt, men räcker det som skäl att sälja ut vår trovärdighet under överskådlig framtid eller hade det varit bättre med en taktisk reträtt? Var det värt det när vi ser ett parti med siffror på 10-20 procent som våra europeiska systerpartier? Alliansen må vara spräckt för tillfället, men av den förenade arbetarrörelsen återstår inte heller speciellt mycket; LO och Hyresgästföreningen är genuint upprörda och Vänsterpartiet hotar med att utlösa misstroendeomröstning när som helst under mandatperioden. Återigen, är det värt det?

I morse stod Jimmie Åkesson i riksdagens pressrum och talade om att ”bevaka arbetarnas intressen” och om ”socialdemokraternas svek”. Gissa om vi kommer att få höra det mantrat, mitt ibland all rasistisk dynga, under de närmaste fyra åren. Risken är såklart uppenbar att allt fler kommer att lyssna på de förstnämnda och bortse från det andra …

Personligen tycker jag att partiet, och rörelsen, borde ha självförtroende nog att tro på ett ordenligt lyft i nästa val ifall vi istället går i opposition nu, men det ser oändligt mycket mörkare ut då vi väljer att spela på motståndarens planhalva. Vi borde erkänna att vi förlorade det här valet, men det innebär inte att vi måste genomföra borgarnas politik åt dem utan istället tro på att våra grundläggande ideologiska värderingar kommer ge oss framgångar nästa gång istället. Kampen mot orättvisor blir aldrig omodern.