Debatt. .

2020-01-14 04:00
Vänstern måste ta arbetarnas oro på allvar, menar debattören. ”Kliv ner från idealismens torn och tinnar och möt människor igen. Ni måste in i fiendeland och prata med de som övergett er, ni måste erkänna deras sociala oro och bekräfta deras problem”.  Bild: Erik Mårtensson / TT
Vänstern måste ta arbetarnas oro på allvar, menar debattören. ”Kliv ner från idealismens torn och tinnar och möt människor igen. Ni måste in i fiendeland och prata med de som övergett er, ni måste erkänna deras sociala oro och bekräfta deras problem”.
Puffetikett
Dagens ETC

Nyvänstern släpper fram de ”destruktiva krafterna”

Sluta skyll på nyliberalismen. Vänsterns problem är dess egna, när man inte lyssnar på arbetarnas oro. Det skriver Mats Sederholm.

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, den så kallade vänstern, har sett bättre tider. Det nya politiska och sociala landskapet verkar passa dem ovanligt dåligt. Bilden är likadan i hela Europa. I Sverige föredrar majoriteten av LO-medlemmar ett nationalistparti före vänstern, så var finns den röda haverikommissionen?

Ingenstans eftersom det inte anses ha med vänstern att göra, för det är de populistiska och farliga krafternas fel. Allt har sin bakgrund i privatiseringen och nyliberalismens framfart från 80-90-talet. Sant, men vem bryr sig? Hur hjälper detta vänstern? Ni är helt enkelt inte tillräckligt attraktiva och har dessutom en nonchalant attityd.

Socialdemokraterna fortsätter med vad hela det politiska Sverige redan känner till, att till varje pris få behålla makten. Så till den grad att de nu tagit över rollen från Liberalerna som vänsterns Lars Werner en gång kallade, en politikens diversehandel. Några minns kanske vänstern som kända för att slå näven i bordet, tala klarspråk och skipa rätt. I höstas var det Moderaterna och Kristdemokraternas partiledare som visade på patos när de förde fram självklarheten i att man ska verka för den politik man står för hellre än att klaga på andra.

Med Socialdemokraternas kollapsande dragningskraft så riktas vänsterhoppet till Vänsterpartiet som istället tycks ha utvecklats till en klasslös krets av idealister. I deras nya partiprogram kan man läsa ”Demokratin är mer än allmän rösträtt och formella friheter, den måste göras till folkets makt över samhället”. Men är det några som brutit kontraktet med folket så är det Vänsterpartiet. Vurmandet för ekonomisk jämlikhet lockar inte liksom ett slut på privatiseringar. Partiets angelägenheter i hbtq-frågor och feminism är viktiga frågor men är inte arbetarnas. Vänsterpartiet är ointresserat av de som upplever att de har en låg status och som känner misstroende mot samhället. Den nya sociala oron som skapat SD bekommer dem inte. Den kategorin av svaga människor ser de förbi. Kanske är det trots allt så att dagens välutbildade vänsterpartister från storstaden inte räds den nya liberala vänstersvängen och platsen i ett tryggt etablissemang. Härifrån kan man säkert ignorera de som upplever en mänsklig ojämlikhet och utanförskap. Ja, man kan till och med kosta på sig att peka finger åt dem.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Det finna bara en väg ut ur denna återvändsgränd. Kliv ner från idealismens torn och tinnar och möt människor igen. Ni måste in i fiendeland och prata med de som övergett er, ni måste erkänna deras sociala oro och bekräfta deras problem. Ni måste prata immigrationsproblem och hedersproblematik på väljares sätt, ni måste prata ojämlikhet ur ett rent socialt perspektiv, inte enbart ur ett ekonomiskt orättvise-perspektiv. Sluta närma er vanligt folk som övergett er med varningar om nazism och fascism och indirekta antydningar om vad de nu förvandlats till. Lägg energi på vad ni vill stå upp för istället för att nervärdera andra.

Jag citerar Widar Andersson från Folkbladet. En av få fritänkande socialdemokrater:

”Avhumaniseringen av SD-väljarna – de ses som symptom mer än som människor – är sannolikt en bidragande orsak till Sverige­demokraternas snabba tillväxt och därmed till den tilltagande polariseringen i samhälle och politik.”

Är det några som släpper fram krafterna man älskar att varna för, så är det just Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Många arbetares val av SD är deras sätt att försöka rädda Sverige kvar vid den sammanhållning vänstern delvis en gång stod för. Om än ett desperat alternativ.

Människor i Sverige mår dåligt. De lider av psykisk ohälsa, de är oroade över immigrationsproblem, de är rädda för våldet, de känner sig maktlösa inför alla besparingar i kommuner och landsting, de är oroliga över klimatet, de är sedan länge likgiltigt uppgivna över hur rikare blir rikare.

Sluta skyll på nyliberaler. Det var vänstern som i vintras säkerställde de rikas försprång av taktiska skäl, de är vänstern som inte lyssnat på immigrationsproblemen, det är också vänstern som ständigt lovar nya satsningar i sjukvården, satsningar som aldrig märks. Det är också vänstern som inte törs presentera en rejäl satsning på klimatet, en som kan möta klimataktivister och forskares rop på hjälp. Vänsterpartiets nya ord om civil olydnad och klimataktivism i partiprogrammet liknar mer ett populistiskt hyckleri.

Vänsterpartiets omtanke om arbetaren utifrån enbart ett självupptaget marxistiskt ägandeperspektiv måste krackelera till förmån för det breda lager av människor som känner sig övergivna av samhället.

Människor, arbetare eller inte, söker efter tydliga politiker som törs se dem i ögonen och säga: ”okej vi hör er, vi förstår allvaret, vi respekterar er”. Det är först i en sådan relation till människor präglad av värdighet som vänstern kan vända trenden istället för att överlåta ett behov av förändring till de utan rent mjöl i påsen.  

Mats Sederholm 
Författare, skribent och aktiv för DiEM25