Nu är MP ingen vän längre

Jag har på en och samma gång aldrig gillat och alltid gillat Miljöpartiet. Ideologierna är olika och i Ung Vänster (där jag var aktiv 1994–2002) skolades man liksom in i att ogilla och vara misstänksam mot dom gröna, många gånger för misstänksam. Samtidigt så fanns verkligheten där och den sa två saker.

Ett: Att miljöpartister är trevliga och egentligen vänster trots att de inte kallar sig för det.

Under min allra första politiska kampanj, Nej till EU i Mark kommun, 1994 arbetade jag sida vid sida med en massa bra miljöpartister och på central nivå var de mest kända nej-sägarna MP:are som Per Gahrton. I Attac-rörelsens uppstart i Sverige var den person som jag tidvis litade allra mest på miljöpartisten Jerker Thorsell. I Invandrare mot EMU var Mehmet Kaplan och Yvonne Ruwaida stjärnor.

Två: Det har alltid funnits frågor som delar oss på djupaste vis. Deras syn på arbetsrätten och skatter har gjort mig förbannad många gånger men alltid förbannad som man blir på en kär och hopplös kompis.

Men att gå över till Alliansen i både Stockholms stad och landsting är något helt annat. Borgarna i både stad och landsting är mycket mer höger, mycket mer nyliberala, mycket mer ilskna än någon annan-stans i Sverige. Och visst är det svårt att samarbeta med sossarna, det visade Åsa Romsons tårar. Jag är övertygad om att de kom av utmattningen av att bli överkörd och trampad på av dem som är världsmästare på att förhandla – SAP.

Ingen kan klå dem i det, och alla runt omkring faller i tårar samtidigt som Löfven förhandlar sig fram. Men det kan inte ursäkta att Miljöpartiet nu sätter sig ihop med Alliansen i Stockholm.

Stockholm är det val jag bryr mig om allra mest för det är där borgarna gör mest och snabbast skada. Utförsäljningarna och privatiseringarna har förändrat Stockholm i grunden. Och bara Karolinska som är ett exempel på kriminell korruption, nepotism och vanskötsel borde göra alla samarbeten högerut omöjliga.

Nej, då är inte MP längre en vän som man ibland blir lite trött på, utan ingen vän alls. För precis som i en regering så tar man i staden och landstinget ansvar för all politik. Så det är min allmännytta ni säljer ut och mina bibliotek som ska experimenteras med och där har ni passerat gränsen för länge sedan, och då är det ändå bara början.

Jag likställer härmed inte ett högerextremt parti med de borgerliga partierna. Men det måste finnas gränser för vilken politik man kan tänka sig att ge upp för att mota högerextrema partier.

Ja, vi är många som är heligt förbannade på Miljöpartiet, många som stödröstade på dem när de borgerliga partierna hoppades att
de skulle försvinna under spärren. I stället för att förklara politiskt vad Miljöpartiet håller på med så ber miljöpartister om ett ”konstruktivt debattklimat”.

Jag kommer inte att överleva denna politiska tid om jag inte får ironisera, skämta, gå till överdrifter och vara cynisk och svart i min humor. Jag uppviglar inte på något sätt, jag är dramatiker, regissör och inte politiker, och mina ord får svinga, hellre det än en politik som far som en vindflöjel. Miljöpartiet har alltid varit tacksamt att skämta om i min värld men nu är det allvar. Nu finns inget att skratta åt längre.