Debatt: När ska Orbán betala för sitt mys med Putin?

Slutet av 2022 präglades av en ny skärmytsling i den pågående striden mellan Ungern och EU, där europeiska ledare höll tillbaka cirka 5,8 miljarder euro i finansiering efter covid-19 på grund av landets demokratiska bakgång under Viktor Orbán och hans regerande parti Fidesz. Beslutet följer år av varningar från internationella civilsamhällesgrupper om organiserade tillslag mot politiska motståndares, journalisters, universitets, icke-statliga organisationers och oberoende mediers verksamhet, samt en växande oro bland parlamentsledamöterna om framtiden för Ungern.

Men hur nådde vi denna punkt?

Ett ögonblick då EU, trots sin tidigare tveksamhet, beslutsamt ingripit i politiken i ett av sina 27 medlemsländer.

För svar måste vi titta på Orbáns regerande Fidesz, som länge har avstått från de principer som det hade vid grundandet, som en motståndsrörelse mot kommunistiskt styre. Som universitetsstudent som bodde i Budapest i slutet av 80-talet drogs jag till löftet om ­politisk frihet som Fidesz förkroppsligade. Jag gick med entusiasm med i partiet och blev inom ett halvår invald i partistyrelsen och stod bredvid Orbán i valet 1990 – den första fria rösten i Ungern sedan kommunismens början.

När Fidesz gick med i Ungerns nationalförsamling för första gången, var han starkt engagerad i principerna för liberal demokrati och centristisk politik. Spänningar inom partiet blev dock uppenbara redan från början. Det gjordes ett försök att dra partiet åt höger i tron att det skulle göra det mer valbart. Liberala centrister som upprätthöll partiets grundande principer blev en alltmer omstridd minoritet och utsatta för förödmjukande ­verbala attacker.

Orbáns val till Fidesz parti­ordförande 1993 markerade en vändpunkt. Samma år var Fidesz inblandat i en omfattande finansskandal där hundratals miljoner forinter från partifonder investerades i företag kopplade till Orbáns vän och finansiella rådgivare, Lajos Simicska. Det här avsnittet avslöjade de ekonomiska missförhållanden som skulle bli en del av Orbáns ledarstil. Skandalen var en brytpunkt för liberaler som mig.

När vi lämnade hade Orbán fria tyglar att göra om Fidesz till ett högerparti, som han trodde kunde fylla det politiska ­vakuumet till höger. Inom några år ­gjorde han om partiet efter anti­kommunistiska, nationalistiska och självmedvetet kristna linjer.

Decennier senare har jag sett hur Orbáns autokratiska transformativa makt inspirerade konservativa och nyligen radikala högerpolitiker i och utanför Europa. Under sin tid vid makten har Orbán systematiskt urholkat demokratiska institutioner, från att ändra konstitutionen och valreglerna till att hindra den demokratiska statens och det oberoende rättsväsendets arbete.

Han har säkrat stödet från landets nya och lojala företagselit genom att kanalisera miljarder EU-medel till deras satsningar. Dessa ekonomiska överföringar kommer att behålla hans parti vid makten i årtionden.

Orbán har varit en politisk kameleont på den internationella scenen, och lyckats bevara tillräckligt starka relationer med europeiska ledare för att hålla EU-medel flödande, samtidigt som han främjat antieuropeisk retorik och kolliderat med EU-­institutionerna. Han har blivit EU:s mest uttalade anhängare av Ryssland sedan den illegala invasionen av Ukraina, undertecknade ett nytt gasavtal med Ryssland i juli och motsatte sig ett hjälppaket till Ukraina. Hans närmande till Kreml stämmer överens med hans geopolitiska analys att den västerländska dominanstiden är över. Samtidigt som han har knutit allianser med Vladimir Putin och Xi Jinping utomlands, har han hemma skrivit om landets historia för att omforma arvet från Ungerns roll i de två världskrigen och den anti­stalinistiska revolutionen 1956. En permanent smutskastningskampanj mot liberala västerländska organisationer, proeuropeiska oppositionspartier och kritiska icke-statliga organisationer syftar till att radikalisera Fidesz nationalistiska bas. Hundratals miljarder euro i sociala förmåner har riktats till ungerska hushåll för att säkra partiets stöd.

Dessa faktorer hjälpte ­honom att säkra en seger i valet i april. Men kriget i Ukraina har visat sprickor i Orbáns strategi. Genom att krypa upp hos autokrater runt om i världen har han hamnat i ett hörn av en ständigt tilltagande radikalisering. Han har förstärkt sitt stöd för Putin när Rysslands position i konflikten blir alltmer ohållbar. Hans beslut att förlita sig på dyr rysk gas hotar landets energisäkerhet och inflationen hotar att rusa utom kontroll.

Samtidigt är Ungern mer beroende än någonsin av EU-medel. Orbáns ignorans vad gäller rättsstatens principer och stödet till Putin har satt EU:s tålamod på prov till bristningsgränsen. Räkna med en långvarig strid mellan unionen och dess första autokrat. Under många år trampade Orbán en fin linje mellan västallierade och autokratiska regeringar och kom undan med sina splittringsstrategier. Kriget i Ukraina kan innebära slutet på hans intriger.