Debatt: När kommer regeringen att agera mot mullorna i Iran?

I slutet av september uttryckte företrädare för Kristdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna, Vänster­partiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet sitt stöd för folket i Iran på en partiöverskrid­ande manifestation. Tillsammans med Sverigedemokraterna, som i andra sammanhang efterfrågat åtgärder mot regimen, finns en partiöverskridande och unik enighet i Iran-frågan.

Sedan manifestationen ägde rum har politikernas breda stöd fortsatt uppenbara sig på olika vis. Ulf Kristersson lyfte frihetskampen i Iran i regeringsförklaringen, Ebba Busch talade på en manifestation utanför Irans ambassad, Annie Lööf har efterfrågat en terrorstämpling av Islamiska revolutionsgardet och flertalet interpellationsdebatter har ägt rum mellan utrikesminister Tobias Billström (M) och riksdagsledamöter från vänster till höger. även tunga namn som Margot Wallström (S) har uppmanat till uppdaterad Iranpolitik.

Trots bred politisk efterfrågan på handling och dagliga rapporter från Iran om massarresteringar, våld, tortyr, skenrättegångar och dödsdomar har regeringen ännu inte genomfört några konkreta åtgärder för att hjälpa folket i Iran. Sverige har visserligen fördömt regimens våld men mullorna har under 43 år gång på gång bevisat att fördömanden inte förmildrar deras brutalitet mot befolkningen.

Hittills har två officiella avrättningar kopplat till pågående revolution genomförts. 23-åriga Mohsen Shekari hängdes innan soluppgången den 8 december och 23-åriga Majidreza Rahnavard hängdes offentligt den 12 december. Båda åtalades för ”krig mot gud” i skenrättegångar där de genom tortyr tvingats erkänna brott de inte begått. Flera unga demonstranter i Iran har åtalats med samma brott och väntar avrättning likt Shekari och Rahnavard. Otaliga andra har också redan dödats av Islamistiska revolutionsgardets styrkor på gator och i fängelser i Iran.

Att Sverige inte kallat upp ambassadören efter tre månader av blodiga protester signalerar inget annat än att regimens våld och avrättningar av fredliga demonstranter får gå obemärkt förbi.

Enligt uppgifter har Tyskland nyligen kallat upp regimens ambassadör och Storbritannien en iransk diplomat med anledning av Shekaris avrättning. Stor­britannien och Kanada har även infört nya sanktioner mot ett 30-tal respektive 20-tal personer med kopplingar till regimen, inklusive högt uppsatta tjänstemän. Den 12 december meddelade EU:s ­Joseph Borell ytterligare sanktioner mot regimen och den 14 december blev Iran första medlemsstaten att röstas bort från FN:s kvinno­rättskommission med anledning av upprepade brott mot mänskliga rättigheter.

Även om åtgärderna välkomnas är de inte tillräckliga.

Sverige bör, utöver att kalla upp ambassadören, genom sitt kommande ordförandeskap i EU verka för avbryta pågående förhandlingar om kärnvapen­avtalet, utvidga sanktionslistan till regimens toppskikt men även se till att närstående till redan sanktionerade personer omfattas av sanktionerna.

Sverige bör slutligen vara det land som driver på en officiell klassificering av det Islamistiska revolutionsgardet som en ­terror­istorganisation.

Trots flertalet möjliga åtgärder är det anmärkningsvärt att regeringen ännu inte följt upp fördömandet med kraftfull handling. Regeringen hade dock under EU-nämndens sammanträde den 9 december möjlighet att ge utrikes­ministern i uppdrag att kräva terrorstämpling av Islamistiska revolutionsgardet i EU:s utrikesråd, men enligt oppositionen reserverade sig regeringen med stöd av Sverigedemokraterna för detta eftersom de inte ville ”skapa oenighet i EU”.

Protokoll från mötet är ännu ej publicerat men väntas reda ut mötets oenighet. Oavsett reste Tobias Billström till utrikesrådet med en mjukare skrivning i direkt motsats till oppositionens och det svenska folkets vilja.

Vad döljer sig bakom regeringens passiva Iranpolitik? Svenska folket, som under tre månader krävt handling utav regeringen, förtjänar ett svar.