Debatt. .

2015-11-12 10:41

Muslimer är inga irrationella våldsverkare

Svenska muslimer är lika mycket politiska väsen som vita, kristna svenskar och om våra medier åtminstone kunde leka med den tanken emellanåt skulle det göra mycket för att främja förståelse. Kanske kunde också mer effektiva åtgärder tillgripas för att avstyra fler svenskar från att göra en dålig situation värre genom att ansluta sig till stridande grupper i Syrien, skriver Kitimbwa Sabuni.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Årets upplaga av Mänskliga rättighetsdagarna i Göteborg avslutades med en paneldiskussion om hur muslimer representeras i nyhetsmedier med anledning av Diskrimineringsombudsmannens studie Representationer, stereotyper och nyhetsvärdering. Dagens nyheters Erik Helmersson var mycket kritisk och lyckades förvandla ett angeläget samtal till ett uppsatsseminarium där ansats, metod och urvalsstorlek blev det centrala. Samma dag publicerade han sig ironiskt nog på DN:s ledarsida under rubriken "Regeringen bör förlänga Mona Sahlins uppdrag mot våldsbejakande extremism". Det finns inga som helst belägg för att Mona Sahlins uppdrag avstyrt någon enda människa från att ansluta sig till stridande grupper utomlands, men här uttrycker den annars så kritiska Helmersson sitt oreserverade stöd.

Helmersson är symptomatisk för en samtid där svenska mediekonsumenter likt missbrukare blivit beroende av berättelsen om muslimer som irrationella våldsverkare i behov av rehabilitering och journalisterna själva blivit fast på produkten de säljer. Det kallas med journalistisk jargong nyhetsvärdering eftersom mediekonsumenten bäst kan ta in berättelser som stämmer överens med vad hon redan tror på.

Ett annat aktuellt exempel på sådan nyhetsvärdering är TV4-nyheterna som den 10 november slog på stort med ett inslag om svenskar som ansluter sig till IS. Regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism Mona Sahlin framträdde som expert och fick återigen berätta anekdoter om de många desperata anhöriga till utlandsstridande som hon träffat. Där fanns som vanligt inte rum för en enda kritisk fråga om hur många dessa "många" var eller om hennes upphaussade uppdrag avstyrt en enda person från att resa till Syrien. Därefter höll nyhetsankaret Anders Kraft en intervju med sin kollega Sara Recabarren som fastslog att Sverige kommit igång sent med det förebyggande arbetet, behöver införa tuffare lagar mot utlandsstridande och att det måste vara möjligt att ta passen från de man misstänker kommer att resa. Kraft bara nickade och hade inte en enda fråga om vilka dessa försenade förebyggande åtgärder skulle vara, vilken dokumenterad effektivitet de tänkta lagarna haft på annat håll eller om det rättsosäkra i att myndigheter tar ifrån människor pass baserat på lösa misstankar.

Att försöka förstå utlandsstridande svenska muslimer utifrån islam är lika barnsligt som att förstå Sveriges deltagande i krig utomlands utifrån att vi vill bygga demokratier. Ingen tror väl på allvar att Nato behöver Sverige för att besegra länder i Tredje världen och, som det heter, införa demokrati, utan det handlar förstås om den svenska utrikespolitiska prioriteringen att visa upp sig som en lojal partner till Nato. Det har förresten lyckats väl enligt Natochefen Stoltenberg som menar att Sverige nu är så nära man kan vara utan att vara medlem.

Västvärlden har helt enkelt sina symboler som åberopas för att mobilisera till krig och den muslimska världen sina. De verkliga orsakerna till politiska våldshandlingar är förstås alltid mer komplexa men precis som västvärlden är selektiv med var demokrati måste införas ‑ Libyen , ja; Saudiarabien, nej ‑ så är muslimer också fullt kapabla att vara selektiva kring vilka kall till rättfärdiga krig vi ska hörsamma. Det rör sig knappast om någon hjärntvätt och vi bör sluta patologisera muslimers politiska agerande bara för att vi inte gillar det. Svenska muslimer är lika mycket politiska väsen som vita, kristna svenskar och om våra medier åtminstone kunde leka med den tanken emellanåt skulle det göra mycket för att främja förståelse och kanske kunde mer effektiva åtgärder tillgripas för att avstyra fler svenskar från att göra en dålig situation värre genom att ansluta sig till stridande grupper i Syrien. Till exempel att samhället bidrar till att etablera plattformar för konstruktivt kanaliserande av svenska muslimers politiska agerande.

Kitimbwa Sabuni 
Muslimska mänskliga rättighetskommittén