Debatt: Motala kvinnojour kommer inte ställa sig bakom tillståndsplikten

Den 16 maj 2022 utlyste Socialstyrelsen ett tillfälligt statsbidrag för 2022 till ideella organisationer för kvalitetshöjande åtgärder på skyddade boenden. Statsbidraget ska möjliggöra för organisationer som bedriver skyddade boenden att ställa om sitt arbete och höja kvaliteten inför att skyddat boende ska åläggas tillståndsplikt. 

I underlaget för utlysningen finns dokumentet Kvalitetsindikatorer för skyddat boende. Dokumentet beskriver hur kvalitet på ett skyddat boende ska förstås och mätas, och är beskriven genom 29 indikatorer. Socialstyrelsens indikatorer behandlar fysiska skyddsanordningar såsom vaktbolag, övervakningskameror, skottsäkra glas och säkerhetssamtal. 

Den verklighet som Roks kvinnojourer möter är att kvinnor och barn behöver en fristad, med låg tröskel, där stödet utgörs av gedigen kunskap om våldets mekanismer och konsekvenser. Där utrymme ges för att återta sitt livsutrymme, där hon får bestämma över sitt liv och där barnen får information och görs delaktiga. 

Idag den 11 september är det val i Sverige och vi oroar oss över utvecklingen där politiska reformer framställer kvinnor och barn som sårbara, skyddsvärda och inkapabla. Vi oroar oss också över att krav ställs på säkerhetssamtal med barn för att de inte ska röja boendet – men vad hände med delaktighet och information? Att ge barnet förutsättningar att förstå och se att vuxna tar deras utsatthet på allvar, och att skulden eller ansvaret för trygghet inte är deras att bära. 

Tänker inte gå med på att samhället ramar in vår verksamhet med mått på kvalitet som vi inte tror på. 

Vi oroar oss helt enkelt för att de politiska reformerna som rullats ut inte sätter kvinnan och barnets rätt och förutsättningar att bygga upp det liv och sammanhang som han med sitt våld tagit från dem i fokus. 

Motala kvinnojour har tillhandahållit skyddat boende i 30 år och tänker inte gå med på att samhället ramar in vår verksamhet med mått på kvalitet som vi inte tror på. Kvinnojouren sätter kvinnor och barns erfarenheter, vardag och liv i fokus – och vi ser att Socialstyrelsens mått på kvalitet kommer att göra att färre kvinnor och barn får stöd och skydd, och att de som får det kommer att få ett sämre stöd och skydd. 

Vi ställer oss frågande till varför de ideella kvinnojourerna som verkar utanför systemet och erbjuder kvinnor, tjejer och barn en fristad från mäns våld ska marknadsanpassas och mätas med samma mått som egenföretagare som vill göra en vinstaffär på mäns våld mot kvinnor.

Vi ser redan att samhällets sätt att beskriva och rama in våldet har gjort det allt mindre vardagligt och nära. Att våldet är någonannans och någonting som är avvikande. Vi ser redan hur det gör att färre kvinnor kvalar in för samhällets stöd och skydd. 

På kvinnojouren är tilltron till hennes egen förmåga att ta sig ur hans våld central och att barn får information och är delaktiga i varför de är på ett skyddat boende. Jouren arbetar med att skuldavlasta och erbjuda ett nytt sammanhang där de kan återta sitt liv och hon kan bygga upp sig själv igen som kvinna och som mamma. 

De senaste åren, och även idag, har politiker i en förmodad välvilja rullat ut reform efter reform för att stärka skyddet för våldsutsatta kvinnor och barn. Vi oroas dock över att den rörelse som arbetat med frågan i över 40 år, som alltid sätter hennes och barnens intresse i första rummet, inte lyssnas till i arbetet. Varken som samlad röst nationellt eller enskild röst lokalt. 

Gång på gång skapar Roks jourer kampanjer, skriver debattartiklar och anordnar hearings och deltar på möten. Gång på gång uttrycker vi vår oro och kunskap – vi mottar lovord om hur viktig vår rörelse och vårt arbete är. Men i det reella reformerna ser vi mycket litet av vår kunskap tillvaratagen. 

Det vi däremot ser är hur färre kvinnor och barn kommer igenom samhällets nålsöga av risk och skyddsbedömningar. Den politiska riktningen i arbetet mot mäns våld mot kvinnor nedmonterar en livsnödvändig rörelse för kvinnor och barn. 

Se vår rörelse. 

Se att det är vi som bär ­kvinnor och barns röster och erfarenheter.