Mormor, jag lovar dig att alltid vägra angiveri

I min barndom var vi ofta hos mormor och morfar på besök här på Hisingen, Göteborg. De kom som båtflyktingar från Estland under andra världskriget och blev efter en kuslig seglats varmt välkomnade i det nya landet Sverige. Min mormor talade ofta om de snälla ”lottorna” som hade tagit hand om dem och hur barnen hade blivit serverade varm choklad.

På mormors och morfars middagsbjudningar serverades det jättegod mat som min mormor alltid tillagade från grunden: ofta kyckling i ugn, estniska piroger och som avslutning någon rysk-estnisk efterrätt. Min mormor Meeri var utbildad textilkonstnär från Estland men i Sverige arbetade hon som hushållslärare. Hennes goda smak förgyllde hemmet på Blackevägen med vackra textilier och möbler. Morfar var doktorerad inom meteorologi och fick efter flykten från Estland arbete först på Sjöfartsmuseet som arkivarie och sedan som matematiklärare och meteorolog. I slutet av sitt liv utbildade han om sig också till präst! De avslutade alltid fester och utflykter med påminnelsen till oss barnbarn: ”Olge tubli” vilket kan översättas som ”var duktig” eller ”gör ditt bästa”.

Mina morförälders engagemang för sitt forna hemland fortsatte under åren de levde i Sverige. Min mormor var bland annat medlem i Amnesty och arbetade för utsatta människors rättigheter. De engagerade sig bägge i socialt arbete och skickade både saker och pengar till hemlandet i den mån det gick.

Jag har fått reda på att en av orsakerna till att min mormor och morfar valde att lämna sitt hemland var när min morfar Eduard som rektor för Sjöbefälshögskolan i Tallinn blev ombedd av KGB att lämna information och ange personer på skolan om det var något misstänkt med dem som myndigheterna inte tyckte om. Detta var sista droppen för min morfar och inget som han kände att han kunde ställa upp på, resan över havet till det fria demokratiska Sverige var således enda alternativet.

En gång när vi var på middag hos mina morföräldrar ville jag och min bror gå upp på vinden för att titta på tv. Vi började gå uppför den smala trappen och öppnade dörren. Plötsligt stod det en man längst upp som såg alldeles förskrämd ut. Han sade något om ”politsei”, alltså polisen, och undrade vilka vi var. Med min knapphändiga estniska förklarade jag att vi var barnbarn till Meeri och Eduard och inte från polisen. Han såg något lugnad ut och lommade iväg till sitt rum, fortfarande med mycket ångest i kroppen.

Jag förstod sedan av mina föräldrar att detta var en av de ”papperslösa” flyktingar som mina morföräldrar till och från upplät sitt hus åt. Visst var det inte enligt lagen men jag kände på något vis ändå en stolthet att de gjorde detta och tänkte att nästa gång ska jag ha med mig en liten present åt denna stackars skräckslagna flykting från Estland.

Med bakgrund från denna historia och den stolthet jag alltid känt att vara svensk och att bo i detta demokratiska fria land, känner jag nu en sorg över vart vi i vårt avlånga vackra Sverige är på väg.

Vår regering lägger nu fram förslag som går i strid med mänskliga rättigheter, FN:s barnkonvention samt yrkesverksamma lärares, läkares och vårdpersonals etiska principer. Jag kan inte säga något annat än att jag skäms och hade min mormor varit här hade hon gjort allt hon kunnat för att stoppa denna negativa och fruktansvärda utveckling.

Ett förslag om att yrkesverksamma människor i sin tjänst ska anmäla ”papperslösa” till myndigheter riskerar att förstöra tilliten till hela vårt samhälle, myndigheter och rättsväsendet. Ett sjukt barn som behöver vård ska få vård oavsett om siffrorna i personnumret saknas, en ungdom som har en dröm om att bli civilingenjör ska kunna gå till skolan utan rädsla att familjen ska bli anmäld.

Mormor – jag lovar dig att jag kommer göra allt i min makt för att denna lag inte ska bli verklighet.

Vi anger inte!