Debatt: Moraliskt förkastligt om vi kliver in under kärnvapenparaplyet

Kärnvapen kan ha olika användningar men det är särskilt en vi brukar tänka på: terrorbalansen. Den vilar på doktrinen om ­Mutual assured destruction (Mad), ömse­sidigt garanterad förstörelse. Akronymen är träffande. Det är verkligen vansinne att vedergälla ett angrepp med kärnvapen då det innebär ett krig som gör slut på civilisationen. Doktrinen förutsätter att då ett fullskaligt kärnvapenkrig gör slut på den mänskliga civilisationen kan angreppet från den andra sidan avvärjas. Båda sidor avstår från krig för att undvika den totala katastrofen. Kärnvapnen tjänar med stöd av terror­balansen freden. 

Så har det också fungerat sedan andra världskriget i relationen mellan USA och Ryssland (Sovjetunionen). Det finns emellertid allvarliga problem med tanken om kärnvapen som garant för freden. Här ska några nämnas.

Det moraliska problemet. Bruket av kärnvapen måste ses som ett brott mot krigets lagar. Då ett anfall möts med massiv kärnvapen­vedergällning innebär det att oskyldiga civila i oanade mängder dödas. Sådant är förkastligt enligt en internationell rättsordning. Det är svårt att peka på värre krigsbrott än USA:s bomber över Hiroshima och Nagasaki.

Men kärnvapnen ska ju enligt Mad aldrig användas. Hotet om terror i tidigare oanad skala ska avskräcka från bruket av vapnen, ja från krig över huvud taget mellan kärnvapenmakterna. Innebär det att Nad är förenlig med krigets lagar? Nej, redan att hota med terrorbrott är förkastligt, enligt krigets lagar. Därför har periodvis kristna kretsar i USA ivrat för att terrorbalansen måste brytas: genom att USA skaffar sig första­slagsförmåga och kapacitet för att omöjliggöra ett svar från den andra sidan. Alla seriösa bedömare inser att denna dröm är fåfäng. Kärnvapnen kan inte tänkas utan terrorbalansen och terrorbalansen kan inte tänkas utan att man får ge upp krigets lagar och hävda att ändamålet helgar medlen. Terror är acceptabelt om det främjar ett gott syfte. Kanske stämmer det? Men fungerar det i längden?

Rimligen innebär terrorbalansen endast att världen temporärt kan undgå krig mellan stormakterna. Rent statistiskt kan vi konstatera att varje år finns det en liten risk för att kriget drar igång genom misstag eller en olyckshändelse. Ju längre tiden går, desto mera vissa kan vi vara om att terrorbalansen leder till slutet på den mänskliga civilisationen. Men kanske kan vi ändå hänga kvar ett slag? Tja, men då får vi nog vara försiktiga. 

Det finns åtminstone två uppenbara risker med terrorbalansen som måste undvikas. Krig till följd av galenskap hos en politisk ledare, eller krig till följd av allt otydligare gränser mellan vilka som åtnjuter och vilka som inte åtnjuter skydd av det vitt uppspända kärnvapenparaplyet.

Tänk först på risken för krig genom galenskap. Allas tankar går idag till Putin. Någon säger: Det är osannolikt att han drar igång ett kärnvapenkrig, det vore ”suicidalt”. Men självmord inträffar. Man kan lägga till att om Putin drar igång ett kärnvapenkrig så handlar det om ett utvidgat självmord. Han drar oss alla med sig. Men också utvidgade självmord förekommer. En rimlig gissning är att utvidgat självmord från Putins sida blir allt troligare ju hårdare han pressas.

Någon hävdar kanske: Detta är irrelevant. Vi bör aldrig ge vika för sådana hot. Inte en tum av Ukrainas territorium får gå till spillo, hellre total utplåning av mänskligheten. Det resonemanget bygger på en i mitt tycke absurd värderingsmässig premiss. Jag ska inte säga mer om den.

Ett annat hot mot en fungerade terrorbalans är om det blir alltför trång under kärnvapenparaplyet. Finland och Sverige tycks vilja ta plats där genom medlemskap i Nato. Betyder det att vi blir säkra? Betyder det att om Ryssland angriper oss så svarar USA och Nato med kärnvapenkrig? Ju fler vi blir som fylkas under paraplyet, desto mindre blir vår säkerhet. Det kan vara frestande för Ryssland att testa USA:s beslutsamhet genom kränkningar av Finlands gräns. Vad ska vi i så fall önska? Att USA:s president besinnar sig? Eller att han utlöser det totala kärnvapenkriget? Kanske kan vi hoppas på en process som börjar med konventionella vapen mot Ryssland, där kanske Sverige tar täten, och där andra Nato-länder träder in, men som mycket väl kan eskalera till det totala kriget. Är det i så fall bra eller dåligt? 

Återigen, tanken om att mänsklighetens undergång kan vara motiverad av att ett visst territorium kan hållas är absurd. Ju fler som trängs under kärnvapenparaplyet, desto mer undergrävs trovärdigheten i terrorbalansen. Och desto större blir risken för olika katastrofala scenarier baserade på missbedömningar, hybris och ren galenskap.

Vi hör ibland att vi bör undvika att gå med i Nato då vi inte kan lita på vad Trump tar sig till om han blir USA:s president om två år. Det är sant att detta väger tungt mot medlemskapet, vi kan dras in i konstiga konflikter, men än tyngre väger ovissheten om Trumps engagemang för till exempel Finlands territoriella integritet. Han kanske inte är så pigg på att dra igång ett stort krig för Finlands sak. Än mindre kanske han vill utlösa det totala kärnvapenkriget. Men då är terrorbalansen i gungning. Om USA sviker en Nato-broder kanske Rysslands mod ökar. Vi är snart inne i den spiral som kan leda till mänsklighetens slut.

Vad ska man då göra? 

Till varje pris låta bli att öka trängseln under existerade kärnvapenparaplyer! Varken Finland eller Sverige bör söka medlemskap i Nato. Bäst är om alla militära allianser kan skrotas. Låt USA och Ryssland (och Kina) sköta terror­balansen intill dess att kärnvapnen är skrotade. Övriga nationer bör sikta på fredsarbete, nedrustning och alliansfrihet. Det minimerar risken för den totala katastrofen. 

En sådan strategi möjliggör också en politik i hoppfullhetens tecken, där världens länder och folk i första hand riktar sitt intresse mot det andra lika tungt vägande existentiella globala hotet: ett slut på mänskligheten genom global upphettning.