Debatt. .

2014-06-11 18:45
Den 21-åringe förskolläraren misstänks ha förgripit sig på minst 13 barn. Bild: Janerik Henriksson/TT
Den 21-åringe förskolläraren misstänks ha förgripit sig på minst 13 barn.

"Missar pedofilerna om vi bara letar efter monster"

För att upptäcka och förebygga övergrepp måste monsterbilden av pedofilen bekämpas och de som anmäler få bättre stöd och skydd. De flesta förövare är inga monster utan helt vanliga män och familjefäder.

De sexuella övergreppen på en förskola i Högsby utanför Kalmar är en av de största pedofilskandalerna i svensk historia. Idag åtalades den manlige praktikanten för 25 övergrepp mot 13 barn och debatten om hur samhället kan förebygga liknande tragedier kommer fortsätta en lång tid framöver.

Men alltför ofta handlar diskussionerna om det här svåra ämnet om huruvida män överhuvudtaget ska få arbeta med barn och diverse konservativa straffmetoder. Pedofiler antas vara monster, någon okänd där ute som det är lätt att distansera sig från och rentav önska livet ur.

Fast pedofilen som monster är en bedräglig och rentav livsfarlig myt, långt ifrån den typiske förövaren som oftast är ”en av oss” med familj och vänner som aldrig skulle misstänka honom hur stora bevisen än var. (Jag skriver honom eftersom 98 procent av alla anmälda sexualförövare är män.)

Samhällets och allmänhetens syn på pedofiler och sexuella övergrepp domineras fortfarande av djup okunskap och fördomar. De flesta övergrepp på såväl barn som kvinnor sker i hemmet, av en familjemedlem eller annan närstående person. Och till skillnad från övergrepp inom förskolan, som kan förebyggas genom diverse rutiner (som att personal aldrig arbetar ensam med barnen och så vidare), är det svårare att förebygga och bekämpa övergreppen inom familjen.

Det här är en tystad men viktig debatt: de unga sexualbrottsoffren är många i statistiken och ännu fler i mörkertalen.

Enligt Bråttsförebyggande rådet anmäldes 17 400 sexualbrott under 2013, varav omkring 6 000 rubricerades som våldtäkt. I cirka var tredje våldtäktsanmälan – det vill säga i omkring 2000 fall - var offret ett barn under 15 år. Bara en femtedel av alla anmälda sexualbrott resulterade i åtal.

När offren är barn ser såväl åtals- och domstatistiken sämre ut än när offret är en vuxen. Både polis och socialtjänst saknar resurser och personal med specialkompetens i ärenden som rör barn som far illa, vilket äventyrar barnens rättssäkerhet.

Enligt Socialstyrelsen och tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg är socialtjänstens utredningar ofta bristfälliga och utgår inte från barnets utan föräldrarnas behov. Rädda Barnen har i en rapport visat att bristen på barnutredare inom polisen är så allvarlig att ärenden ofta drar ut på tiden, vilket försvårar brottsuppklaringsmöjligheterna ytterligare.

I fall där en misstänkt förövare är en förälder läggs orosanmälningar och polisanmälningar ofta ner efter samtal med den anklagade, för att i bästa fall med mycket unga barn resultera i tidsbegränsat övervakat umgänge. Situationen normaliseras dock snabbt till sedvanligt umgänge alternativt fortsatt vårdnad om barnet.

För att skydda ett barn från övergrepp av en förälder måste föräldern bli dömd och för att det ska ske måste övergrepp kunna konstateras bortom allt rimligt tvivel. Försiktighetsprincipen tillämpas, men inte för barnets utan för förälderns skull. Det är inte svårt att föreställa sig vad nedlagda anmälningar och utredningar får för konsekvenser för de barn som har utsatts för övergrepp.

De som anmäler utsätts ofta för otroliga personangrepp både under och efter rättsprocessen, oavsett utgång. Enligt personliga berättelser som man bland annat kan ta del av via Föreningen Storasyster (som arbetar mot sexualiserat våld) är det vanligt att även den egna familjen bestraffar den som anmäler övergrepp. Många vittnar om att de avstår från att anmäla på grund av rädsla för hot från förövaren och för att frysas ut av familjen.

I debattartikeln Feminism provocerar mer än kvinnohat sätter Natashja Blomberg huvudet på spiken när hon konstaterar att alla känner ett sexualbrottsoffer men ingen känner en våldtäktsman. Det är helt enkelt bekvämare att anta att en kvinna ljuger än att en man som man känner kan göra något så hemskt som att begå övergrepp. Det här verkar särskilt stämma när offren är barn. Trots kunskap om en typisk pedofil, till synes helt vanliga män och familjefäder, vill ingen kännas vid förövare i sin närhet. Att anklaga någon för övergrepp på barn ses som värre än att ett barn riskerar utsättas för övergrepp, vilket kanske förklarar att de anklagade ofta försvaras av sin omgivning medan den som anklagar misstänkliggörs.

Hur ofta har vi inte hört storyn om ”lögnaktiga mammor” som försöker smutskasta pappor genom ”grundlösa anklagelser” om övergrepp, som att det vore vanligt förekommande? Kvinnojourer kan informera om att det ofta förhåller sig tvärtom; att mammor snarare avstår från att anmäla på grund av rädsla för att förlora vårdnaden eller på grund av hot. Och tyvärr visar statistik och studier att det sällan är värt att anmäla sexuella övergrepp eftersom samhällets skydd uteblir för de allra flesta.

Eftersom många barn trots upprepade anmälningar till socialtjänsten och polisen far illa och ibland även mördas är införandet av barnskyddsutbildningar, eller en särskild barnskyddsmyndighet vilket många barnrättsexterter argumenterar för, värt ett akut betänkande.

Kanske kan den feministiska vågen som sköljer över landet lyfta samhällsproblemet med barns utsatthet till sitt rätta sammanhang; den politiska arenan.

Barns utsatthet är ett stort medmänskligt och samhälleligt misslyckande.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter