Debatt: Minns de högljudda protesterna

Den har skrivits förut. Den upprörda, antirasistiska, SD-kritiska debattartikeln. Artikeln som avslöjar faktafel, som visar andra politiska vägar att gå och som med logik eller känsloargument förklarar att flyktingar är välkomna. Gång på gång har vi läst att Sverige tjänar på invandring, att vi har en moralisk plikt att hjälpa till, att vi bör vara ett föregångsland. Det har skrivits så många gånger att det knappast finns något nytt att tillägga. Ändå har utvecklingen fortsatt och i dag ser vi ett Sverige som slutat skriva.

Under hösten har vi sett hur svensk invandringspolitik har skärpts flera gånger. Bokstavligen så långt det är möjligt. Gränskontroller har införts, anhöriginvandring försvårats, och transitflyktingar hindrats. Parallellt med den politiska tvärvändningen har också rasismen i samhället blivit allt mer radikal och allt mer högljudd.

Flyktingboenden har brunnit, en attack på en skola riktad mot elever med icke-vit hudfärg genomfördes i Trollhättan. I oktober höll Kent Ekeroth ett tal där han uppmanade åhörarna att inte tro på att det är flyktingar som invandrar till vårt land. Han uttalade sin oro för att hans dotter i framtiden kommer bryta på arabiska och beskrev unga arga män som kommer hit och börjar våldta. I november stod det klart att Sverigedemokraterna hade spritt flygblad till flyktingar vid Europas gräns. De innehöll osanna uppgifter om Sverige, de var ämnade att avskräcka flyktingar från att komma hit och de var undertecknade med ”Svenska folket”. I december, på Sverigedagarna, kom Jimmie Åkesson med ett förslag att ”attitydundersöka” (läs åsiktsregistrera) svenska muslimer.

Vi läser, vi förfäras men vi förvånas inte längre. En artikel skrivs, några debattartiklar följer. Men vi är lika trötta på mothuggen som på de faktiska händelserna. Vi är trötta på att se hur rasismen tränger längre och längre in i vårt samhälle och hur alla försök att stoppa den är verkningslösa. Så vi backar. Vi läser men vi skriver inte, vi lyssnar men vi ropar inte, vi håller inte med men vi gör heller inte motstånd och vi blir på så sätt del i en självuppfyllande profetia.

Söndagen den 6 september deltog över 15 000 personer i en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm. Budskapet var ”Refugees Welcome” och Stefan Löfven talade om för den stora folkmassan att hans Europa inte bygger murar. Ni minns nog, det talades nämligen om manifestationen i alla stora nyhetsrapporteringar den kvällen.

Knappt tre månader efter detta hölls en till demonstration på samma plats. Den här gången anordnad av Rädda barnens ungdomsförbund och Ungdom mot rasism. 3 500 personer attendade på Facebook-eventet, hur många som faktiskt deltog hittar jag ingen information om hur jag än letar.

Jag är inte ute efter att skuldbelägga. Jag var själv inte där. För vem vill ropa om det inte hörs? Vem vill se hoppet tändas, i en artikel eller demonstration, för att sedan se det slockna igen, i ett lagförslag eller stigande väljarsiffror?

Om något så vill jag reflektera över det faktum att för bara ett år sedan hade SD:s flygblad på Lesbos varit på förstasidan av DN. För bara ett år sedan hade Kent Ekeroths rasistiska tal möts av upprop som krävt hans avgång. För bara ett år sedan hade åtstramningarna i migrationspolitiken skapat demonstrationer som samlat tiotusentals människor över hela landet. Detta på grund av att vi för ett år sedan ännu inte hade tröttnat. Då hade vi ännu inte sett det vi sett eller hört det vi hört i dag.

Visst kan jag argumentera mot Kent Ekeroths tal, eller Jimmie Åkessons förslag om kartläggning av muslimer. Tro mig, det är inte svårt. Jag skulle kunna citera de många experter som dömer ut tillfälliga uppehållstillstånd och gränskontroller som både verkningslösa och oetiska. Jag skulle kunna försöka förklara hur Europas flyktingpolitik omöjliggör en säker och laglig flykt från ett krigsdrabbat land och hur den politiken direkt orsakar flyktingsmuggling och det stigande antalet drunknade på Medelhavet.

Men jag skriver inte för att övertyga eller engagera. Jag skriver för att bevisa för mig själv att jag fortfarande kan. Jag vill att någon ska läsa och förstå att även fast uppropen och demonstrationerna blir allt färre så är inte motståndet mindre. Och jag vill att vi ska minnas hur det var för bara ett år sedan. Att vi ska minnas de högljudda protesterna och att vi ska förstå att även om vi inte gör någon som helst skillnad så är motståndet i sig det viktigaste vi har.